Youtube film..

Har pysslat några kvällar med denna nu och äntligen blev filmen klar.. Ändra kvalitén till HD på lilla "hjulet" nere till höger i filmrutan.


Hoppas ni gillar den..

/Daniella

Årets Jul och Nyårshälsning

Hej på er!

Det var ju ett tag sen jag skrev här, det har som inte hänt något nytt på sökandefronten eller en resa tillbaka... tyvärr.

Jag längtar så tillbaka ibland att jag känner för att fälla några tårar då. Häromveckan var en sån vecka då längtan tillbaka var enorm.

Jag har även börjat fundera på en person i mitt liv som aldrig varit så högt "placerad" så att säga.. Min far... Jag har aldrig haft något namn på honom och alltid fått för mig att han lämnade min mor så att hon inte kunde ta hand om mig. Men nu har jag tänkt så mycket på honom och jag tror på något lustigt sätt att jag är mer lik honom i utseendet och som person än vad jag är lik min mor, jag har också fått för mig att han kommer från Otavalo. Och att han kanske inte ens fick veta att jag föddes... Jag vet inte om det är intuition eller magkänsla men det har känts så starkt sista tiden, att det är så det hänger ihop.

Honom kan jag tyvärr inget få veta om. Jag måste först hitta min mor som kan berätta för mig vem min far är. 

Just den här bilden har blivit så stark för mig och jag vet inte varför, jag hoppas att jag får reda på det en dag. Det är en vulkan i närheten av Otavalo, Imbabura tror jag att den heter. 

Min syster här i Sverige skrev på min FB att hon inte varit tillbaka så hon inte vet hur det känts att sakna ett land till. Har tänkt en del på det.. att jag har ett land till att älska och ett land till att sakna. Ett land som är så långt borta men som ligger mig så varmt om hjärtat, där jag liknar alla andra och där jag också känner mig hemma. Jag önskar så att det låg närmre så jag lättare kunde åka tillbaka.. Jag är så glad att vi kom iväg på resan dit och att vi fick se och vara med om så mycket. 

Som jag skrivit förut.. en del av mig blev kvar där och en del av mig kom med hem. Jag känner mig inte längre lika "hel" som jag gjorde innan jag for. Inte så att jag lider av det varje dag, men som sagt, saknaden kan bli väldigt stor ibland.

***************************************

Hur är det annars med min lilla familj?

Jo tackar som frågar.. Det är bra med oss. Daniel pluggar på och det går bra för honom. Han blir 19 i mars så tiden går fort. Han är ett enormt stöd till mig och sin syster, hämtar henne två dagar i veckan från dagis, torkar alltid av köksbordet och stökar undan sen hon har ätit. Vilket kan bli rätt stökigt. Han gör även mycket annat också, han är en jättebra storebror som lillasyster älskar att vara med och gråter då han går. Själv kanske han tycker hon är lite jobbig då hon gärna drar i kablar och sladdar han har inne på sitt rum.. :-)

Livia hon är nu 1 år och 3 månader, tiden märks ännu fortare att den går när det gäller henne. Hon har gått sen hon var 10 månader, pratar gör hon inte så mycket än. Det är mest "titta", "isse" = kisse sen andra ljud som vi förstår vad hon menar men ingen annan.  Hon går på dagis sen i september och det går bra, hon trivs och går omkring med sin nalle och drar en vagn eller nått annat. Här hemma är hon mycket företagsam, försöker se det så när jag blir helt trött för alla saker hon tar sig för.. :-)

Och vad gäller mig då.. Jag sökte ett jobb på skoj i somras och fick det lite oväntat. Så jag började jobba heltid igen i mitten på oktober. Det kändes både bra och mindre bra, bra att få en vettig lön , mindre bra att jag fick mindre tid med Livia på dagarna. Men jag trivs och det känns helt ok att göra något på dagarna. Nu när hon är så här intensiv kan det ibland kännas som rena semestern att gå till jobbet.. :-)

Våra alla djur mår också bra, Crispo bor mest hos mina föräldrar nu sen jag började jobba. Känns inte alls ok att han ska sitta här hemma ensam hela dagarna så nu bor han där och kommer hem ibland på helgerna. Vi har fått ett nytt tillskott till "farmen", eller flera rättare sagt, fiskar är det nya här. De ynglar av sig hela tiden så de blir bara fler och fler. Ulla har gått i dvala så henne ser vi sällan nu.. 

Katterna har lugnat ner sig efter alla deras fighter de hade i somras. Vet inte vad det var för fel på mina hankatter men de slogs till höger och vänster. Pälstussar flög omkring dem, inga förmaningar eller hot hjälpte. Men nu har de lugnat ner sig.. honkatten har full koll på dem och jamar förtvivlat när hon vet att de vill in. Dock har inte de lika bra koll på henne så hon får sitta ute lite extra länge innan vi kommer ihåg att hon är där.. Tjejer har koll!! ;-)

Ja det var väl lite uppdatering om våran familj. Hoppas ni alla har haft en riktigt skön och härlig Jul. Och vi önskar Er alla Ett Gott 2014!!!

Kram från oss!!

Mors Dag

Mors dag var den 26 maj, jag har inte hunnit med att skriva något här. Men nu sover Livia så då passar jag på.

Jag firade mors dag hemma hos min egen lilla mamma och även pappa i Alsen. Det var fint väder så vi var ute mest hela dagen. Livia fick bada i en badpool jag köpt och sen även följa med på långpromenad på min rygg upp till Bröllopsstenen.

Vad gällande min biologiska mor vet jag inget mer. Har fått nya uppgifter som absolut inte kan stämma, hur dessa uppgifter har kommit fram har jag frågat men inte fått något svar. Det sägs att den kvinna som står på mitt födelsepapper är min mormor. Men det är helt omöjligt för då hade hon varit omkring 10-11 år när hon fick mig. Kanske inte en omöjlighet i sig.. MEN jag är barn nr 3 som denna kvinna har fått. Därmed gör det allting väldigt osannolikt. Naturligtvis gjorde denna info så att jag började fundera på saker och ting. Nu tror jag att jag så småningom ska ta kontakt med Adoptionscentrums representant som arbetar i Ecuador.

Med oss är det bara bra. Livia växer så det knakar, hon har precis fått sin åttonde tand nu vilket gör att hon inte är alltför glad. Annars är hon en glad, pigg, söt och väldigt charmig tjej. Säger "hej", "isse" = Kisse, och det säger hon till alla djuren, även strutsarna vi besökte häromdagen. "titta" och "ja ja" är något hon också säger. Nu äntligen har hon börjat säga "mamma" förut var det av en mkt märklig anledning mest "pappa" hon sagt...

Daniel har gått ut första året på den nya linjen, samhälle. Han trivs mycket bra i klassen och med kompisarna han har fått där. Ser på honom hur han växer och tar mer ansvar ju äldre han blir. Särskilt nu när han är myndig. Han är en bra grabb, en kille som funderar och analyserar mycket och är en jättebra storebror.
Med mig är det också bra, jag trivs mycket bättre än jag trodde att vara mammaledig och ta hand om en bebis. Jag hade glömt hur det var men njuter i fulla drag av allt som händer med henne. Hon har dock lite bråttom att bli stor och det tycker jag är synd. Något jag ångrar är att jag aldrig njöt på det här sättet när Danne var liten.
Visst är jag trött ibland och känner mig "utarbetad" men det är bara att bita ihop. Jag får bra hjälp av Danne också. Bara att åka på affären är skönt att göra själv och ger mig lite "egentid" jag behöver.

Ska skriva lite om min egen lilla mamma tänkte jag också. Och vad hon betyder för mig, fast jag är dålig på att visa det. Jag har en text uppsatt på mitt kylskåp som en påminnelse vad min mamma har gjort för mig. Hur hon alltid har ställt upp för mig, stöttat mig i alla beslut jag har tagit. Även de kanske lite mindre bra besluten. Någon har frågat vem jag ser som min mamma. Och det är ju mamma här i Sverige, det är hon som tröstat mig när jag gjort mig illa, glatt sig åt mig när jag gjort något bra, det är hon som oroar sig för mig och som känner sig stolt för mig. Det är hon som är min riktiga mamma, en väldigt snäll mamma och omtänksam. Världens bästa mamma!
Och jag är SÅ glad att jag kom till henne och till pappa.. Kunde nog inte fått bättre föräldrar. De stöttar och peppar mig i allt och hjälper mig med så mycket. Särskilt nu sen Livia kom, även innan också naturligtvis. Jag är glad att jag har dem båda!

Jag hoppas att Ni som läser denna blogg har det bra och njuter av den sommar vi har nu. Som ni förstår är jag inte direkt aktiv här då jag inte har en resa inplanerad på några år framöver. Men en dag ska vi tillbaka. För hur det än är så saknar jag mitt Ecuador! 

Försenad Jul & Nyårshälsning

Bättre sent än aldrig. Men vi önskar Er ALLA ett Gott Nytt År

Vi mår alla bra här och snart börjar skolan igen för Daniel, jag och Livia fortsätter att vara hemma och mysa. Vilket vi tycker är väldigt skönt. 

Ha det så bra ! 

Fars dag

Eftersom det dröjer med en resa till mitt älskade hemland blir det helt naturligt inte så många inlägg här numera.
Jag skriver här om jag får veta något kring min mor eller andra släktingar. Än har jag inget hört och det "brinner" inte i knutarna direkt heller. Det jag vet är att min mor röstade i valet 2011.
Men det var inte min mor jag skulle skriva om utan om min far. Min biologiska far vet jag inget om. I min fantasi övergav han min mor vilket gjorde att hon inte kunde ha mig kvar. Han kanske dog också, jag har ingen aning.
Men det gjorde ju så att jag fick komma hit och fick en underbar far här i Sverige istället. En pappa som alltid ställer upp, är objektiv i sitt resonemang, är tolerant, lugn, rolig, snäll och bara helt bäst!! Jag kunde inte fått en bättre pappa. När jag minns tillbaks tror jag aldrig att pappa någonsin har varit arg och skrikit åt mig.
Han har säkert blivit bekymrad åtskilliga gånger över sin dotter och hennes påhitt men aldrig visat det utan sagt att hon tror på mig och att jag klarar av än det ena , än det andra. Vilket alltid känts väldigt bra för mig.

Så TACK för att jag fick bli din dotter!! :-)

Jag vill säga grattis till min sons far och även min dotters far på deras dag.

Mina barn :-) Livia var bara några dagar gammal här.

Hur är det då med mina barn? Sonen ser jag inte så mycket av då han mest sitter på rummet. Kommer ut när det vankas mat eller då jag tvingar honom att vara lite social. Han trivs bättre med skolan nu, tror han gjorde helt rätt val och bytte. Den nya linjen passar honom mycket bättre.
Min dotter ligger precis bredvid mig nu och sover. Hon vaknade vid nio och väckte mig med ett "gööööö".. Jag trodde inte jag skulle tycka det var så underbart att bli mamma igen. Men det gör jag, stormtrivs och ångrar absolut inte mitt val som jag ställdes inför i början på året.

Hon växer så det knakar, är sju veckor nu och väger redan 6180. Hon ser större ut än vad hon är. Hon gillar musik, spelar jag vissa låtar då hon är gnällig slutar hon att gnälla. Ler så härligt emot en när man pussar henne på storkinderna. Gillar att vara för sig själv .. Härligt att se att så här små nybörjar människor redan har personlighet.

Livia , kortet taget 8 november.

Jo så vi mår alla tre bra och även djuren. Det är som full rulle här med katter, hundar, tonåring och spädbarn.. :-)

Nu ska jag väcka sonen så ska vi fara hem till morfar och gratta. :-)

Ha det bra önskar vi alla här!

Livet har förändrats

Som jag tidigare har skrivit kommer jag inte att åka tillbaks till Ecuador de närmsta åren. Till det finns en anledning. Det är så att jag har fått en liten dotter. Exakt för en vecka sedan föddes lilla Livia, Elise, Eveline. Hon vägde 4360 gram och var 52 cm lång. En stor tjej. Förlossningen gick bra och vi har mått rätt bra efteråt. Livia har gulsot så vi har fått ta prover varje dag för att hålla lite koll så att värdena inte är för höga. Men i fredags (igår) så vände det och de började gå ner igen. Äntligen! :-)

Jag är själv med Livia då fadern valt att inte vara med. Det är hans val och inget jag tänker eller vill kommentera här. Det är hans förlust tyvärr och Livias.

Men vi reder oss bra själva. :-) Jag har ett enormt stöd av hennes storebror. Han servar mig med dricka, frukt, mat och håller i när jag måste fixa nått.
Visst blir livet helt annorlunda nu. Väldigt mycket annorlunda men till det bättre. Hon kommer att vara mycket älskad av mig, storebrorsan, mormor, morfar, moster, kusiner och en himla massa mer människor.

Namnen då.. Livia såg jag på internet och kände att det nog passade henne, vilket det gjorde även då hon var född. Hon var så otroligt livlig i magen, sällan en lugn stund. Så då passade ju Livia väldigt bra. Elise det är efter min mamma Elisabet och Eveline vet jag inte, det namnet bara kom till mig.  Jag har försökt att ta reda på vad min mormor hette, min biologiska mormor. Men tyvärr har vi inte lyckats få fram något om det.

Så.. där är anledningen till att en resa tillbaks till Ecuador inte sker inom en snar framtid. Både på gott och ont. Vi kommer ju att åka dit igen. Men då ska Livia vara några år så hon delvis kommer ihåg det och kan ta till sig det på ett annat sätt än vad hon kan nu som lill liten.

Här är hon bara några timmar gammal med en mössa som en kompis mamma stickat. Hon stickade den i Ecuadors färger. Perfekt! Blev så glad :-)

Här har vi kommit hem och hon ligger och sover på en fäll. 

Ligger i min famn och sover. 6 dagar gammal. 

Nu börjar mitt nya liv.. som småbarnsmamma igen. :-)

Ha det bra! 

Det var ett tag sen

Vy från Yaruqui mot Quito som är gömd bakom molnen.

Ja tiden går och tänk vad fort man glömmer saker och ting. Och börjar ta saker för givet igen. Glömmer att uppskatta det man har.
Häromdagen mindes jag tillbaka till mitt kära hemland. Det var några moln här som liknade de som är där innan det blir oväder. Kunde inte låta bli att stanna upp och minnas tillbaka. Jag saknar landet men inte lika mycket som förut.
Skulle vilja ha en kamera så att vi kan se på video det vi filmat. Eftersom våran är trasig vet vi inte om det blev något filmat eller så. Men skulle vara kul att se om det blev nått.

El Tereférico

Min plan var ju att åka tillbaka nästa år men det kommer inte att bli så. Jag kommer att åka tillbaka men det kommer inte att ske de närmsta åren.
Vilket medför att jag kanske inte kommer att hinna träffa min mor. Det känns både tråkigt och ledsamt. Men som det är nu så går det inte. Jag kommer inte att ha råd. Har jag tur lever hon den dagen då jag kommer tillbaka.
Har inget hört ifrån hur det går med sökandet. Och nu "brinner" det inte i knutarna direkt heller.

Sjukhuset där jag föddes

Det är roligt med den här bloggen. Fick ett mail på min Facebook för ett tag sen. En kvinna hade hittat den och frågade om lite råd inför en väns resa till Ecuador. Vännens dotter skulle leta efter sina biologiska föräldrar där och jag gav de råd jag kunde och tips på vart man kan bo när man kommer dit. Det känns väldigt kul att kunna få hjälpa till med något så betydelsefullt som det faktiskt är att resa tillbaks till det land man är född i.
Jag önskar dem all lycka på resan.

Ja annars då, Daniel mår bra han med. Han har gått ut första året på gymnasiet. Omvårdnadsprogrammet. Det var dock inte rätt linje för honom. Han fick ju mycket kortare tid att välja på då vi var tvungna att ha klart det innan vi for. Så han kommer att byta till Samhälle till hösten. Tror att det passar honom mycket bättre. Han har vuxit upp till en bra kille som jag är mycket stolt över.
Ibland pratar vi om lite saker som vi var med om där. Minns tillbaks, skrattar åt tokigheter vi råkade ut för.

Spindel som inte hamnade
i soppan!!

En sak som jag är lite "botad" från är min mindre spindelfobi. Jag har aldrig varit så förtjust i dessa små krabater. Men nu bryr jag mig inte. Inte efter de stora sakerna vi såg i Amazonas. Det kan man kalla spindlar!! Tänk om en sån trillat ner i soppan! Då hade jag dött!! Garanterat! Så de man ser här är ju bara små och löjliga. Kom igen liksom.

Jo.. jag ändrar mig.. Jag längtar visst lika mycket tillbaks nu när jag ser bilderna därifrån. Jag ska tillbaka.. Var så säker!!
Tror jag ska köpa mig en triss idag. Plötsligt händer det! :-)

Ni får alla ha det så bra så länge!

Daniella & Daniel

Tiden går

Nu är det över ett år sen vi kom hem från Ecuador.
Jag tänker nu å då på hur tiden där var för oss.

Nu senaste dagarna har jag tänkt på ett av barnen på dagiset en del. Lilla Stephi.. Varför vet jag inte. Men hon var så söt och snäll. Grät bara om hon var riktigt trött. Då hade hon humör. Det var även hon som hade otroligt hemska blöjeksem, eller sår skulle jag kalla det. Usch, det var hemskt att se och det gjorde nog ont men hon grät aldrig då man smörjde eller bytte blöjor på henne. Grimaserade lite och var tyst. Vi träffade på henne i Yaruqui när hon var med sin pappa. Pappan visste ju inte vilka vi var men hon kände igen oss. OJ va hon tittade efter oss när vi gick förbi. Lilla fislisan..
Hade jag kunnat hade jag velat ta med henne hem..

Häromdagen satt vi och pratade på lunchen om duschar mm. Då tänkte jag naturligtvis på duschen vi hade där vi bodde. Hur jag frös när jag duschade där och de få strålarna som kom ifall jag faktiskt ville ha varmt.
Tänk så bekvämt vi har det här.. Varm dusch, rejäla strålar och rent vatten. En sån lyx egentligen.. något vi alltsom oftast bara tar för givet.

Hamnade även i en mindre diskussion gällande invandare här i Sverige.. Mkt i vår invandrarpolitik i Sverige är inte bra. Och mycket kan göras bättre.
Däremot känner jag att har jag blivit mer ödmjuk över vad jag fått se och varit med om. Ändå är ju inte Ecuador ett krigsland, men ett relativt fattigt land. Men det blir bättre.
Men tänk då på dessa människor som levt i krig under flera års tid. Många barn har aldrig varit med om att det är Fred. Kan ni tänka er?? Jag tror ingen av oss kan det om man inte själv har växt upp i ett krigsland.
Jag kan inte ens föreställa mig vad många människor fått se eller varit mer om som levt i krigshärjade länder.
Jag säger absolut inte att det är en ursäkt till varför folk gör som de gör. Men det kan vara en förklaring. Jag försvarar absolut inte det en del gör som kommer hit.
Jag kan också bli arg när jag läser i tidningar och nått våldsbrott har skett och det står att förövaren var från utlandet. Det står sällan ifall förövaren är från Sverige.
I just den här frågan finns många åsikter, men det viktiga tycker jag ändå att man respekterar att alla har olika åsikter men att man kanske kan hålla sig till sakliga diskussioner och inte sticka till fåniga fördomsfulla kommentarer. Sånt kan man hålla för sig själv. Men ja.. så anser jag..

Har inget mer fått veta om min familj i Ecuador. Men ska försöka luska i lite mer framöver. Jag är nyfiken på vad min mormor heter. Av olika anledningar.. :-) Jag tror att hon var en klok, bestämd, envis och ödmjuk kvinna med mycket kärlek. Jag tror jag hade gillat henne och önskar att jag hade fått träffa henne. Nu vet jag ju dock inte om hon lever eller inte.. Men jag har fått för mig att hon tyvärr inte gör det.

Nu är lunchen slut så nu är det väl dags att göra någon nytta I guess.. :-)

Hoppas ni alla har det bra och njuter av våren som kommer sakta men säkert. Det gör jag i af. :-)

Drömmer..

Sitter på jobbet.. tar en minipaus..

Lyssnar på musik.. drömmer mig bort..

Åh va längesen jag lyssnade på den här musiken.. Och tänk vad jag tar mig många mil härifrån.
Vad jag längtar tillbaks.. värmen, naturen, människorna, lukterna.. allt det som också är mitt...
Drömmer att jag står längst upp i Quito.. åkt El Tereférico och gått en bit upp där man kan se ut över hela staden.. Känner vinden, ser molnen nedanför... alla husen.. underbart...
Får nästan en tår i ögat... När kommer jag att kunna återvända?

Mmm... ska fortsätta att lyssna nu och samtidigt jobba...

.... ta mig tillbaks..........

Hoppas allt är bra med er.. Det är det med mig också..

Kram

Gott Nytt År

Jag vill önska Alla de som har läst min blogg under den här tiden ett Riktigt Gott Nytt År.


Tack för all stöttning ni gett mig. Det här har varit ett av mina känslosammaste år någonsin. 
Jag har fått veta så mycket om mig själv. Har fått se och varit med om så fantastiskt mycket på den resa som jag och Daniel gjort. 


Jag har även fått veta mer om mitt ursprung än vad jag trodde att jag skulle få veta. Min biologiska mor, att jag har syskon, jag är någras lillasyster :-) att jag har en mormor som alltid finns med mig och som jag känner av titt som tätt. Jag har fått lära känna otroligt många glada och hjälpsamma människor under det här året.


Jag har även fått känna av ett inre kaos som jag inte riktigt trodde jag skulle känna av. Ett inre kaos som sakta men säkert börjar lägga sig, det gäller bara att acceptera att det hände saker med mig under resan, att jag inte helt är samma person längre. 


Jag är tacksam.. otroligt tacksam, att vi kom iväg.. iväg till det som är mitt andra hemland och där jag ser ut som alla andra och till det land min längtan fortfarande är lika stark som tidigare.. Ecuador.. :-)


2012 hoppas jag blir ett minst lika bra år det. Tror dock inte att jag kommer iväg detta året dit men jag hoppas att jag får veta lite mer om min familj det här året. Det är min önskan och min förhoppning.


TACK återigen Alla NI som stått ut med mitt gnäll, ältande, funderingar, glädje och konstigheter.

Daniella

Ett år har gått

Ett år har gått från att vi for från Sverige till mitt Älskade Ecuador. Tänk vad otroligt fort det här året har gått. För mig har det här året varit Före och Efter resan. 
Jag är på sätt och vis samma person som jag var innan jag for. Lika bitskt och lika knäpp.. Däremot är jag väl kanske inte samma person inombords. 
Kanske verkar konstigt men jag känner mig inte "hel" längre. Det här har jag skrivit om förut så jag tänker inte upprepa mig. Men det har varit rätt jobbigt att acceptera att det är så här jag är nu. Men så är det. 

Amazonas

Tyvärr blev det ingen resa tillbaks i sommar. Det blir inte alltid som man vill och det är kanske inte meningen heller. Rent ekonomiskt hade det blivit svårt så jag får längre tid till att försöka spara ihop till en resa. (VARFÖR sålde jag inte bil skiten innan jag for, bara i reperationskostnad hade jag haft en resa + uppehälle och nöjen för en månad minst!!)

Jag med en liten Skalman 

Skulle jag ha åkt tillbaks hade jag inte kunnat hälsa på Carmen och hennes familj. Kanske jag inte kan sen heller. Det beror lite på. Dom har nämligen flyttat till Barcelona i Spanien. Det är där hennes man bor. Dom flyttade dit i början på November. Vet dock inte hur det går för henne eller hur dom trivs. Hoppas att jag snart hör ifrån henne. Kiara, hunden bor kvar i huset tillsammans med Carmens mamma. Ett otroligt stort steg för familjen och jag hoppas att dom alla har det bra.

Galapagos

Sökandet efter min mor är väl stillastående i dagsläget. Hade jag däremot åkt ner hade jag med hjälp av Patrick tagit tag i sökande efter henne mer. Hon finns ju där... någonstans.. tillsammans med mina syskon. Jag har fått för mig att jag har en bror och en syster. Jag är däremot väldigt ledsen att jag inte kommer att få träffa min mormor. Varför tänker jag inte gå in på här för då tror ni säkert att det har snurrat om för mig helt. 

Stephi.. Undra hur det är med denna lilla tjej. 

Hade en kompis här på besök häromkvällen. Han bad mig sammanfatta min resa med ett enda ord. Oj vad det blev svårt! Fantastiskt kom jag fram till och ja.. det ordet känns mest passande. Fantastiskt omvälvande på alla sätt och vis faktiskt.

Quito

En resa som jag aldrig kommer att glömma, en resa och ett land som etsade sig in i mitt hjärta och på kroppen!! :-D Bokstavligt talat!! haha..


Ha det så bra alla.. :-)

Min son Daniel

Jag måste bara få skryta om min son. Daniel.. han är i mars 17 år.
Och jag tror att jag faktiskt har lyckats rätt bra i min uppfostran av honom. Han är lugn , ansvarstagande, smart, omtänksam och snäll.
Han har i dagarna börjat praktik och har bevisat för mig att han faktiskt kan fixa det.
En del föräldrar ringer praktikställena för sina barns skull, för att höra när dom ska vara där, vem som är kontakt med mm. Jag gör det inte, jag tycker han ska lära sig att ringa själv, presentera sig och ta reda på såna saker. Och visst kan det bli missar, men det är så man lär sig. 
Jag kommer ihåg att jag själv hatade att ringa såna samtal själv.


Jag är mycket stolt över Danne, visst kan jag bli arg på honom mellan varven men det blir mindre och mindre ju äldre han blir. Det borde kanske bli tvärtom men det blir det inte. Kommer han att bli "tonårsjobbig"? Just nu verkar det inte så.
Jag är väl kanske inte en mamma heller som förbjuder eller fördömer. Säger att NEJ det får du inte göra mm. Jag uppmanar honom inte heller men att han ska veta att han kan säga vad som helst till mig och att jag inte blir arg. 

Men visst kan vi tjafsa ibland, en vän som var här häromkvällen skrattade och skakade på huvudet. Vi har lite procedurer vid middagsbordet och han sa att det är samma visa varje gång. Danne kommer med katten, jag säger åt honom att inte ha katten vid matbordet när vi ska äta.. ja sånt där larv.
Men han är bra min älskade grabb.. jag behöver oftast be honom en gång så gör han det. Hjälper till hemma, förvisso med lite mutter men han gör det. 


Jag är stolt över min son. Som jag för övrigt ska åka och hämta från hans första praktikdag. Lite av en hönsmamma är jag ibland också.. :-)

Lugn lilla mamma.. :-)

Bäst att jag skriver det först så att inte min kära mor får "hjärtsnursp" när hon läser den här. Och pappa kanske kan vara snäll och förvarna lite innan han ger henne utskriften.. :-) 
Jag har nämligen tatuerat mig igen. Har man en gång börjat är det svårt att sluta sen. Varför jag riktigt vill utsätta min kropp för detta smärtsamma kan man ju fråga sig. 


Men nu är det gjort i af . Den här gången ljusade jag upp den jag redan har och Mia på Mans Ruin la i lite mera vitt så att kvistar mm syns bättre i Coat of Arms. 
Sen gjorde hon ett porträtt på Danne. Han är ungefär ett år gammal och sitter i sin barnvagn. Jag riktigt hör hur han sitter där och säger "Tattoooojj mamma, titta tattoooj".. vilket betydde att jag skulle titta på traktorn. Vet att vi stod utanför Traktören någongång och tittade på en traktor bra länge. Haha..
Sen ska jag fortsätta och göra Cotopaxi, vulkanen i Ecuador. Det kommer bli jättefint när det blir klart .


Så.. nu när jag har skrivit om det så lägger jag upp bilderna här. För nu kanske pappa hunnit förvarna mamma och mammas nerver har lugnat ner sig lite. :-)
Men nu bär jag med mig min som vart jag än går och en del av mitt land. :-)

Fint va?! :-)

Ibland vet jag inte...

.. ibland vet jag inte om det var bra att jag for i väg till mitt hemland. Eller jo.. det var det. Men jag visste inte att jag skulle känna som jag gjorde när jag kom hem. Alla tankar och känslor som skulle dyka upp... Är det bara jag som "råkat" ut för det här undrar jag?!..

Jag har mina Längta hem dagar.. När allting känns extra starkt.. Idag har varit en sån dag.
Saknar Pedro oerhört mycket, Carmen som är min "syster"... hör och häpna men även dagisbarnen. Undrar vad det blir av Stephi, hon med de hemska blöjutslagen och på bilden. Matteo, Plåstret 1 och 2, Martín .. Allison och hennes mamma. Jag har kvar armbandet jag fick av henne. Det håller på att gå sönder så det får hänga i ett smyckeskåp. Däremot den lilla ödla av pärlor hon gjort åt mig hänger på min nyckelring.
Kommer jag att få träffa dessa människor igen?

Tänk att känslorna fortfarande kan bli så starka och särskilt av musik. Allting förstärks , nästan så man känner dofter mm. Jag trodde väl aldrig att jag skulle sakna detta land så oerhört mycket. Jag föreställer mig att jag åkte genom Cumbaya, Tumbaco och mot Papallacta. Att jag då är "hel" igen.. men ändå inte..

Jag önskar att någon talat om för mig hur det skulle bli då jag kom hem... att en del av mig blev kvar.... Att mitt liv blev annorlunda. Jag tänkte tillbaks häromdagen hur det var då jag precis kom hem. Hur få jag ville träffa. Bara några få hälsade jag på.. Hur konstigt det var att vara tillbaks igen.

Pratade med en kompis om det här häromdagen. Delvis hur många som frågar om jag hittat min biologiska familj. Hur jobbigt jag tycker det är.. det är så privat. Jag vill helst inte svara, men gör det men så kort som möjligt. Det är lättare att skriva ner det här... Vilket jag då gör, då jag vet något och då jag är redo att tala om det.

Ja nu kom det massa gnäll igen.. Men ibland är det så.. Å gnäll.. nja.. kanske.. reflektioner om min längtan tillbaks till mitt älskade land.

Ciao..

Ps.. Funderar på att i år ställa till med en nyårsfest och föra in lite Ecuadorianska traditioner. Men tror vi skippar den delen där männen klär ut sig till kvinnor och tigger pengar så dom kan köpa sprit inför kvällen med.. :-) Fast det vore sjukt roligt men tror inte riktigt mina grannar skulle uppskatta det.. :-D

13 Oktober

Jag utanför det sjukhus jag föddes på.

”Hon gick in genom dörrarna till den rosa byggnaden som var ett kvinnosjukhus. Maternidad Isidro Ayora stod det ovanför dörren med guldtext. Hon hade ont. Inte bara av värkar utan också i hjärtat. Hon visste att när hon kom ut igen då skulle hon inte ha den bebis hon hade i magen med sig. Hennes två andra barn var kvar hemma.

Förlossningen gick bra. Hon fick se den lilla flicka hon burit på i nio månader, hon fick se hennes mörkbruna ögon, hennes kolsvarta och ruffsiga hår, hennes stora kinder, lena hy. Alla fingrar och tår fanns där, hon var perfekt. Men hon kunde inte behålla henne. Hur skulle hon kunna försörja ännu ett barn? Det skulle aldrig gå och det visste hon.

Samma dag lämnade hon sjukhuset med en stor sorg och smärta i hjärtat. Vad skulle hända med hennes lilla dotter? Vem skulle ta hand om henne? 

Hon hade hört att hennes dotter skulle adopteras till ett annat land, men skulle hon få det bra där? Hur skulle de som adopterade henne vara?

Hur skulle hennes liv se ut? Hur skulle hon bli som vuxen?

Det var frågor hon aldrig skulle få veta och det gjorde så ont inom henne. Att aldrig få veta!”

Jag undrar om det var så min biologiska mor tänkte och kände den dagen då jag föddes.

Min mor heter Dorila och jag föddes den 13 oktober på Maternidads kvinnosjukhus i Quito, Ecuador.

Jag hoppas att jag en dag kommer att få möjligheten att tala om för henne att jag fick det bra. Att jag fick bra föräldrar.

Att jag själv fick en son och är lycklig..

Att jag en dag åkte tillbaks med honom till det land jag föddes i och fick veta mer om mig själv och den mor jag vet finns där... 

Jag undrar om hon tänker på mig lika mycket som jag tänker på henne idag....