Hej på er!
Det var ju ett tag sen jag skrev här, det har som inte hänt något nytt på sökandefronten eller en resa tillbaka... tyvärr.
Jag längtar så tillbaka ibland att jag känner för att fälla några tårar då. Häromveckan var en sån vecka då längtan tillbaka var enorm.
Jag har även börjat fundera på en person i mitt liv som aldrig varit så högt "placerad" så att säga.. Min far... Jag har aldrig haft något namn på honom och alltid fått för mig att han lämnade min mor så att hon inte kunde ta hand om mig. Men nu har jag tänkt så mycket på honom och jag tror på något lustigt sätt att jag är mer lik honom i utseendet och som person än vad jag är lik min mor, jag har också fått för mig att han kommer från Otavalo. Och att han kanske inte ens fick veta att jag föddes... Jag vet inte om det är intuition eller magkänsla men det har känts så starkt sista tiden, att det är så det hänger ihop.
Honom kan jag tyvärr inget få veta om. Jag måste först hitta min mor som kan berätta för mig vem min far är.
Just den här bilden har blivit så stark för mig och jag vet inte varför, jag hoppas att jag får reda på det en dag. Det är en vulkan i närheten av Otavalo, Imbabura tror jag att den heter.
Min syster här i Sverige skrev på min FB att hon inte varit tillbaka så hon inte vet hur det känts att sakna ett land till. Har tänkt en del på det.. att jag har ett land till att älska och ett land till att sakna. Ett land som är så långt borta men som ligger mig så varmt om hjärtat, där jag liknar alla andra och där jag också känner mig hemma. Jag önskar så att det låg närmre så jag lättare kunde åka tillbaka.. Jag är så glad att vi kom iväg på resan dit och att vi fick se och vara med om så mycket.
Som jag skrivit förut.. en del av mig blev kvar där och en del av mig kom med hem. Jag känner mig inte längre lika "hel" som jag gjorde innan jag for. Inte så att jag lider av det varje dag, men som sagt, saknaden kan bli väldigt stor ibland.
***************************************
Hur är det annars med min lilla familj?
Jo tackar som frågar.. Det är bra med oss. Daniel pluggar på och det går bra för honom. Han blir 19 i mars så tiden går fort. Han är ett enormt stöd till mig och sin syster, hämtar henne två dagar i veckan från dagis, torkar alltid av köksbordet och stökar undan sen hon har ätit. Vilket kan bli rätt stökigt. Han gör även mycket annat också, han är en jättebra storebror som lillasyster älskar att vara med och gråter då han går. Själv kanske han tycker hon är lite jobbig då hon gärna drar i kablar och sladdar han har inne på sitt rum.. :-)
Livia hon är nu 1 år och 3 månader, tiden märks ännu fortare att den går när det gäller henne. Hon har gått sen hon var 10 månader, pratar gör hon inte så mycket än. Det är mest "titta", "isse" = kisse sen andra ljud som vi förstår vad hon menar men ingen annan. Hon går på dagis sen i september och det går bra, hon trivs och går omkring med sin nalle och drar en vagn eller nått annat. Här hemma är hon mycket företagsam, försöker se det så när jag blir helt trött för alla saker hon tar sig för.. :-)
Och vad gäller mig då.. Jag sökte ett jobb på skoj i somras och fick det lite oväntat. Så jag började jobba heltid igen i mitten på oktober. Det kändes både bra och mindre bra, bra att få en vettig lön , mindre bra att jag fick mindre tid med Livia på dagarna. Men jag trivs och det känns helt ok att göra något på dagarna. Nu när hon är så här intensiv kan det ibland kännas som rena semestern att gå till jobbet.. :-)
Våra alla djur mår också bra, Crispo bor mest hos mina föräldrar nu sen jag började jobba. Känns inte alls ok att han ska sitta här hemma ensam hela dagarna så nu bor han där och kommer hem ibland på helgerna. Vi har fått ett nytt tillskott till "farmen", eller flera rättare sagt, fiskar är det nya här. De ynglar av sig hela tiden så de blir bara fler och fler. Ulla har gått i dvala så henne ser vi sällan nu..
Katterna har lugnat ner sig efter alla deras fighter de hade i somras. Vet inte vad det var för fel på mina hankatter men de slogs till höger och vänster. Pälstussar flög omkring dem, inga förmaningar eller hot hjälpte. Men nu har de lugnat ner sig.. honkatten har full koll på dem och jamar förtvivlat när hon vet att de vill in. Dock har inte de lika bra koll på henne så hon får sitta ute lite extra länge innan vi kommer ihåg att hon är där.. Tjejer har koll!! ;-)
Ja det var väl lite uppdatering om våran familj. Hoppas ni alla har haft en riktigt skön och härlig Jul. Och vi önskar Er alla Ett Gott 2014!!!
Kram från oss!!
