Lugn lilla mamma.. :-)

Bäst att jag skriver det först så att inte min kära mor får "hjärtsnursp" när hon läser den här. Och pappa kanske kan vara snäll och förvarna lite innan han ger henne utskriften.. :-) 
Jag har nämligen tatuerat mig igen. Har man en gång börjat är det svårt att sluta sen. Varför jag riktigt vill utsätta min kropp för detta smärtsamma kan man ju fråga sig. 


Men nu är det gjort i af . Den här gången ljusade jag upp den jag redan har och Mia på Mans Ruin la i lite mera vitt så att kvistar mm syns bättre i Coat of Arms. 
Sen gjorde hon ett porträtt på Danne. Han är ungefär ett år gammal och sitter i sin barnvagn. Jag riktigt hör hur han sitter där och säger "Tattoooojj mamma, titta tattoooj".. vilket betydde att jag skulle titta på traktorn. Vet att vi stod utanför Traktören någongång och tittade på en traktor bra länge. Haha..
Sen ska jag fortsätta och göra Cotopaxi, vulkanen i Ecuador. Det kommer bli jättefint när det blir klart .


Så.. nu när jag har skrivit om det så lägger jag upp bilderna här. För nu kanske pappa hunnit förvarna mamma och mammas nerver har lugnat ner sig lite. :-)
Men nu bär jag med mig min som vart jag än går och en del av mitt land. :-)

Fint va?! :-)

Ibland vet jag inte...

.. ibland vet jag inte om det var bra att jag for i väg till mitt hemland. Eller jo.. det var det. Men jag visste inte att jag skulle känna som jag gjorde när jag kom hem. Alla tankar och känslor som skulle dyka upp... Är det bara jag som "råkat" ut för det här undrar jag?!..

Jag har mina Längta hem dagar.. När allting känns extra starkt.. Idag har varit en sån dag.
Saknar Pedro oerhört mycket, Carmen som är min "syster"... hör och häpna men även dagisbarnen. Undrar vad det blir av Stephi, hon med de hemska blöjutslagen och på bilden. Matteo, Plåstret 1 och 2, Martín .. Allison och hennes mamma. Jag har kvar armbandet jag fick av henne. Det håller på att gå sönder så det får hänga i ett smyckeskåp. Däremot den lilla ödla av pärlor hon gjort åt mig hänger på min nyckelring.
Kommer jag att få träffa dessa människor igen?

Tänk att känslorna fortfarande kan bli så starka och särskilt av musik. Allting förstärks , nästan så man känner dofter mm. Jag trodde väl aldrig att jag skulle sakna detta land så oerhört mycket. Jag föreställer mig att jag åkte genom Cumbaya, Tumbaco och mot Papallacta. Att jag då är "hel" igen.. men ändå inte..

Jag önskar att någon talat om för mig hur det skulle bli då jag kom hem... att en del av mig blev kvar.... Att mitt liv blev annorlunda. Jag tänkte tillbaks häromdagen hur det var då jag precis kom hem. Hur få jag ville träffa. Bara några få hälsade jag på.. Hur konstigt det var att vara tillbaks igen.

Pratade med en kompis om det här häromdagen. Delvis hur många som frågar om jag hittat min biologiska familj. Hur jobbigt jag tycker det är.. det är så privat. Jag vill helst inte svara, men gör det men så kort som möjligt. Det är lättare att skriva ner det här... Vilket jag då gör, då jag vet något och då jag är redo att tala om det.

Ja nu kom det massa gnäll igen.. Men ibland är det så.. Å gnäll.. nja.. kanske.. reflektioner om min längtan tillbaks till mitt älskade land.

Ciao..

Ps.. Funderar på att i år ställa till med en nyårsfest och föra in lite Ecuadorianska traditioner. Men tror vi skippar den delen där männen klär ut sig till kvinnor och tigger pengar så dom kan köpa sprit inför kvällen med.. :-) Fast det vore sjukt roligt men tror inte riktigt mina grannar skulle uppskatta det.. :-D

13 Oktober

Jag utanför det sjukhus jag föddes på.

”Hon gick in genom dörrarna till den rosa byggnaden som var ett kvinnosjukhus. Maternidad Isidro Ayora stod det ovanför dörren med guldtext. Hon hade ont. Inte bara av värkar utan också i hjärtat. Hon visste att när hon kom ut igen då skulle hon inte ha den bebis hon hade i magen med sig. Hennes två andra barn var kvar hemma.

Förlossningen gick bra. Hon fick se den lilla flicka hon burit på i nio månader, hon fick se hennes mörkbruna ögon, hennes kolsvarta och ruffsiga hår, hennes stora kinder, lena hy. Alla fingrar och tår fanns där, hon var perfekt. Men hon kunde inte behålla henne. Hur skulle hon kunna försörja ännu ett barn? Det skulle aldrig gå och det visste hon.

Samma dag lämnade hon sjukhuset med en stor sorg och smärta i hjärtat. Vad skulle hända med hennes lilla dotter? Vem skulle ta hand om henne? 

Hon hade hört att hennes dotter skulle adopteras till ett annat land, men skulle hon få det bra där? Hur skulle de som adopterade henne vara?

Hur skulle hennes liv se ut? Hur skulle hon bli som vuxen?

Det var frågor hon aldrig skulle få veta och det gjorde så ont inom henne. Att aldrig få veta!”

Jag undrar om det var så min biologiska mor tänkte och kände den dagen då jag föddes.

Min mor heter Dorila och jag föddes den 13 oktober på Maternidads kvinnosjukhus i Quito, Ecuador.

Jag hoppas att jag en dag kommer att få möjligheten att tala om för henne att jag fick det bra. Att jag fick bra föräldrar.

Att jag själv fick en son och är lycklig..

Att jag en dag åkte tillbaks med honom till det land jag föddes i och fick veta mer om mig själv och den mor jag vet finns där... 

Jag undrar om hon tänker på mig lika mycket som jag tänker på henne idag....