Gott Nytt År

Jag vill önska Alla de som har läst min blogg under den här tiden ett Riktigt Gott Nytt År.


Tack för all stöttning ni gett mig. Det här har varit ett av mina känslosammaste år någonsin. 
Jag har fått veta så mycket om mig själv. Har fått se och varit med om så fantastiskt mycket på den resa som jag och Daniel gjort. 


Jag har även fått veta mer om mitt ursprung än vad jag trodde att jag skulle få veta. Min biologiska mor, att jag har syskon, jag är någras lillasyster :-) att jag har en mormor som alltid finns med mig och som jag känner av titt som tätt. Jag har fått lära känna otroligt många glada och hjälpsamma människor under det här året.


Jag har även fått känna av ett inre kaos som jag inte riktigt trodde jag skulle känna av. Ett inre kaos som sakta men säkert börjar lägga sig, det gäller bara att acceptera att det hände saker med mig under resan, att jag inte helt är samma person längre. 


Jag är tacksam.. otroligt tacksam, att vi kom iväg.. iväg till det som är mitt andra hemland och där jag ser ut som alla andra och till det land min längtan fortfarande är lika stark som tidigare.. Ecuador.. :-)


2012 hoppas jag blir ett minst lika bra år det. Tror dock inte att jag kommer iväg detta året dit men jag hoppas att jag får veta lite mer om min familj det här året. Det är min önskan och min förhoppning.


TACK återigen Alla NI som stått ut med mitt gnäll, ältande, funderingar, glädje och konstigheter.

Daniella

Ett år har gått

Ett år har gått från att vi for från Sverige till mitt Älskade Ecuador. Tänk vad otroligt fort det här året har gått. För mig har det här året varit Före och Efter resan. 
Jag är på sätt och vis samma person som jag var innan jag for. Lika bitskt och lika knäpp.. Däremot är jag väl kanske inte samma person inombords. 
Kanske verkar konstigt men jag känner mig inte "hel" längre. Det här har jag skrivit om förut så jag tänker inte upprepa mig. Men det har varit rätt jobbigt att acceptera att det är så här jag är nu. Men så är det. 

Amazonas

Tyvärr blev det ingen resa tillbaks i sommar. Det blir inte alltid som man vill och det är kanske inte meningen heller. Rent ekonomiskt hade det blivit svårt så jag får längre tid till att försöka spara ihop till en resa. (VARFÖR sålde jag inte bil skiten innan jag for, bara i reperationskostnad hade jag haft en resa + uppehälle och nöjen för en månad minst!!)

Jag med en liten Skalman 

Skulle jag ha åkt tillbaks hade jag inte kunnat hälsa på Carmen och hennes familj. Kanske jag inte kan sen heller. Det beror lite på. Dom har nämligen flyttat till Barcelona i Spanien. Det är där hennes man bor. Dom flyttade dit i början på November. Vet dock inte hur det går för henne eller hur dom trivs. Hoppas att jag snart hör ifrån henne. Kiara, hunden bor kvar i huset tillsammans med Carmens mamma. Ett otroligt stort steg för familjen och jag hoppas att dom alla har det bra.

Galapagos

Sökandet efter min mor är väl stillastående i dagsläget. Hade jag däremot åkt ner hade jag med hjälp av Patrick tagit tag i sökande efter henne mer. Hon finns ju där... någonstans.. tillsammans med mina syskon. Jag har fått för mig att jag har en bror och en syster. Jag är däremot väldigt ledsen att jag inte kommer att få träffa min mormor. Varför tänker jag inte gå in på här för då tror ni säkert att det har snurrat om för mig helt. 

Stephi.. Undra hur det är med denna lilla tjej. 

Hade en kompis här på besök häromkvällen. Han bad mig sammanfatta min resa med ett enda ord. Oj vad det blev svårt! Fantastiskt kom jag fram till och ja.. det ordet känns mest passande. Fantastiskt omvälvande på alla sätt och vis faktiskt.

Quito

En resa som jag aldrig kommer att glömma, en resa och ett land som etsade sig in i mitt hjärta och på kroppen!! :-D Bokstavligt talat!! haha..


Ha det så bra alla.. :-)

Min son Daniel

Jag måste bara få skryta om min son. Daniel.. han är i mars 17 år.
Och jag tror att jag faktiskt har lyckats rätt bra i min uppfostran av honom. Han är lugn , ansvarstagande, smart, omtänksam och snäll.
Han har i dagarna börjat praktik och har bevisat för mig att han faktiskt kan fixa det.
En del föräldrar ringer praktikställena för sina barns skull, för att höra när dom ska vara där, vem som är kontakt med mm. Jag gör det inte, jag tycker han ska lära sig att ringa själv, presentera sig och ta reda på såna saker. Och visst kan det bli missar, men det är så man lär sig. 
Jag kommer ihåg att jag själv hatade att ringa såna samtal själv.


Jag är mycket stolt över Danne, visst kan jag bli arg på honom mellan varven men det blir mindre och mindre ju äldre han blir. Det borde kanske bli tvärtom men det blir det inte. Kommer han att bli "tonårsjobbig"? Just nu verkar det inte så.
Jag är väl kanske inte en mamma heller som förbjuder eller fördömer. Säger att NEJ det får du inte göra mm. Jag uppmanar honom inte heller men att han ska veta att han kan säga vad som helst till mig och att jag inte blir arg. 

Men visst kan vi tjafsa ibland, en vän som var här häromkvällen skrattade och skakade på huvudet. Vi har lite procedurer vid middagsbordet och han sa att det är samma visa varje gång. Danne kommer med katten, jag säger åt honom att inte ha katten vid matbordet när vi ska äta.. ja sånt där larv.
Men han är bra min älskade grabb.. jag behöver oftast be honom en gång så gör han det. Hjälper till hemma, förvisso med lite mutter men han gör det. 


Jag är stolt över min son. Som jag för övrigt ska åka och hämta från hans första praktikdag. Lite av en hönsmamma är jag ibland också.. :-)

Lugn lilla mamma.. :-)

Bäst att jag skriver det först så att inte min kära mor får "hjärtsnursp" när hon läser den här. Och pappa kanske kan vara snäll och förvarna lite innan han ger henne utskriften.. :-) 
Jag har nämligen tatuerat mig igen. Har man en gång börjat är det svårt att sluta sen. Varför jag riktigt vill utsätta min kropp för detta smärtsamma kan man ju fråga sig. 


Men nu är det gjort i af . Den här gången ljusade jag upp den jag redan har och Mia på Mans Ruin la i lite mera vitt så att kvistar mm syns bättre i Coat of Arms. 
Sen gjorde hon ett porträtt på Danne. Han är ungefär ett år gammal och sitter i sin barnvagn. Jag riktigt hör hur han sitter där och säger "Tattoooojj mamma, titta tattoooj".. vilket betydde att jag skulle titta på traktorn. Vet att vi stod utanför Traktören någongång och tittade på en traktor bra länge. Haha..
Sen ska jag fortsätta och göra Cotopaxi, vulkanen i Ecuador. Det kommer bli jättefint när det blir klart .


Så.. nu när jag har skrivit om det så lägger jag upp bilderna här. För nu kanske pappa hunnit förvarna mamma och mammas nerver har lugnat ner sig lite. :-)
Men nu bär jag med mig min som vart jag än går och en del av mitt land. :-)

Fint va?! :-)

Ibland vet jag inte...

.. ibland vet jag inte om det var bra att jag for i väg till mitt hemland. Eller jo.. det var det. Men jag visste inte att jag skulle känna som jag gjorde när jag kom hem. Alla tankar och känslor som skulle dyka upp... Är det bara jag som "råkat" ut för det här undrar jag?!..

Jag har mina Längta hem dagar.. När allting känns extra starkt.. Idag har varit en sån dag.
Saknar Pedro oerhört mycket, Carmen som är min "syster"... hör och häpna men även dagisbarnen. Undrar vad det blir av Stephi, hon med de hemska blöjutslagen och på bilden. Matteo, Plåstret 1 och 2, Martín .. Allison och hennes mamma. Jag har kvar armbandet jag fick av henne. Det håller på att gå sönder så det får hänga i ett smyckeskåp. Däremot den lilla ödla av pärlor hon gjort åt mig hänger på min nyckelring.
Kommer jag att få träffa dessa människor igen?

Tänk att känslorna fortfarande kan bli så starka och särskilt av musik. Allting förstärks , nästan så man känner dofter mm. Jag trodde väl aldrig att jag skulle sakna detta land så oerhört mycket. Jag föreställer mig att jag åkte genom Cumbaya, Tumbaco och mot Papallacta. Att jag då är "hel" igen.. men ändå inte..

Jag önskar att någon talat om för mig hur det skulle bli då jag kom hem... att en del av mig blev kvar.... Att mitt liv blev annorlunda. Jag tänkte tillbaks häromdagen hur det var då jag precis kom hem. Hur få jag ville träffa. Bara några få hälsade jag på.. Hur konstigt det var att vara tillbaks igen.

Pratade med en kompis om det här häromdagen. Delvis hur många som frågar om jag hittat min biologiska familj. Hur jobbigt jag tycker det är.. det är så privat. Jag vill helst inte svara, men gör det men så kort som möjligt. Det är lättare att skriva ner det här... Vilket jag då gör, då jag vet något och då jag är redo att tala om det.

Ja nu kom det massa gnäll igen.. Men ibland är det så.. Å gnäll.. nja.. kanske.. reflektioner om min längtan tillbaks till mitt älskade land.

Ciao..

Ps.. Funderar på att i år ställa till med en nyårsfest och föra in lite Ecuadorianska traditioner. Men tror vi skippar den delen där männen klär ut sig till kvinnor och tigger pengar så dom kan köpa sprit inför kvällen med.. :-) Fast det vore sjukt roligt men tror inte riktigt mina grannar skulle uppskatta det.. :-D

13 Oktober

Jag utanför det sjukhus jag föddes på.

”Hon gick in genom dörrarna till den rosa byggnaden som var ett kvinnosjukhus. Maternidad Isidro Ayora stod det ovanför dörren med guldtext. Hon hade ont. Inte bara av värkar utan också i hjärtat. Hon visste att när hon kom ut igen då skulle hon inte ha den bebis hon hade i magen med sig. Hennes två andra barn var kvar hemma.

Förlossningen gick bra. Hon fick se den lilla flicka hon burit på i nio månader, hon fick se hennes mörkbruna ögon, hennes kolsvarta och ruffsiga hår, hennes stora kinder, lena hy. Alla fingrar och tår fanns där, hon var perfekt. Men hon kunde inte behålla henne. Hur skulle hon kunna försörja ännu ett barn? Det skulle aldrig gå och det visste hon.

Samma dag lämnade hon sjukhuset med en stor sorg och smärta i hjärtat. Vad skulle hända med hennes lilla dotter? Vem skulle ta hand om henne? 

Hon hade hört att hennes dotter skulle adopteras till ett annat land, men skulle hon få det bra där? Hur skulle de som adopterade henne vara?

Hur skulle hennes liv se ut? Hur skulle hon bli som vuxen?

Det var frågor hon aldrig skulle få veta och det gjorde så ont inom henne. Att aldrig få veta!”

Jag undrar om det var så min biologiska mor tänkte och kände den dagen då jag föddes.

Min mor heter Dorila och jag föddes den 13 oktober på Maternidads kvinnosjukhus i Quito, Ecuador.

Jag hoppas att jag en dag kommer att få möjligheten att tala om för henne att jag fick det bra. Att jag fick bra föräldrar.

Att jag själv fick en son och är lycklig..

Att jag en dag åkte tillbaks med honom till det land jag föddes i och fick veta mer om mig själv och den mor jag vet finns där... 

Jag undrar om hon tänker på mig lika mycket som jag tänker på henne idag....

Håll tummarna!

Snälla!!.. Håll tummarna!!
Jag har "gjort" en grej som jag får veta hur det går om ungefär en månad eller så. Men det gör att jag kommer tillbaka till Ecuador för ett litet tag.
Försöker att inte hoppas på för mycket men ja.. som ni kanske själva förstår skulle det vara helt underbart!! :-)

Jag längtar och väntar.... (Tänk den som började med det uttrycket, hur mkt det skulle komma att användas.. hahahaha..)

Meddelar här när jag vet hur det blir...

Ha det gott folk!!
KRAM..

Ps.. Vad varmt det var ute idag!! HÄRLIGT!! ME LÖVE!!.... trots att det regnar...

10 år sen

Imorgon är det 10 år sen terrorattacken i NY skedde.. 10 år sen flera tusen människor omkom ..
Kommer ihåg det till en viss del.. Har för mig att jag jobbade på kommunväxeln då, vi hörde om det, satt och uppdaterade oss hela tiden.. Allting som stannade av.. När man väl kom hem satt jag och tittade på tv, Danne satt också bredvid. Han var bara 6 år. Kommer så väl ihåg en sak han sa.. " Mamma...... Finns det inte människor i dom där husen?" Jag svarade att det gör det, många människor, han blev tyst en längre stund. " men dör inte alla dom nu?" Jo många gör det svarade jag.. Han satt tyst ett tag sen gick han iväg och hämtade sitt Duplo lego. Ni vet såna där stora legobitar. Jag var tvungen att börja med maten och när jag kom ut i vardagsrummet då hade han byggt två lika höga torn som stod bredvid varann. Han tittade på mig och sa att det var som dom tornen som var på Tv:n. Dom tornen stod bra länge i vardagsrummet, han ville inte plocka ner dom.

Nu på våran resa var vi ju i New York. Vi hade bestämt oss för att besöka Ground Zero. Vi gick in på det minnesmuseum som finns där. Jag trodde inte att jag skulle bli så påverkad som jag blev men det kom några tårar och jag fick en klump i halsen. Delvis hördes ljud i högtalarna, från de som överlevt, anhöriga mm. I en av montrarna var det en del av ett av flygplanen som flög in i ett av tornen. I en annan monter fanns kläder och skor. Berättelser om vad som hände. I en trapp hängde Origamifjärilar, ett för varje offer.

Vi gick en guidad tur med en tant vars dotter jobbade i ett av tornen. Dottern överlevde. Den andra farbrorn som var med hade förstört sina lungor pga all rök när tornen rasade. Han jobbade då som brandman men var nu pensionerad.

Nu har det gått tio år och vad har hänt.. Har toleransen för olika kulturer minskat eller ökat? Är rasismen mer utbredd? Hur ser vi på muslimer t ex?  Får ett folkslag eller ett visst utseende "skit" för något några få människor gjorde? Har vi mer förutfattade meningar än vi hade innan?
Jag tror att rasism har fått ett starkare fäste.. tänker då på det parti som kommit in i våran riksdag. Andra partier runt om i Europa med samma åsikter som också kommit in i riksdagar.
Jag vet att jag inte är tolerant.. Jag vet hur jag kan tänka ibland. Det är inget jag är stolt för direkt.. men jag tror det är få människor som är helt toleranta och open minded.
Vi pratar om att man ska ta seden dit man kommer, samtidigt som att vi pratar om att vi ska respektera andra människors tro, klädsel mm. Krockar inte de här två lite med varann??
Det blir rabalder då det ska byggas moskeér.. men då vi åker till andra länder och bygger upp kyrkor då "hjälper" vi de människor som är där?? Hur hänger det ihop?
Här går t ex Jehovas Vittnen och knackar dörr.. Jag har då aldrig varit med om det har ringt på dörren hemma hos mig och utanför står en muslim eller ngn annan som vill prata om Koranen eller sin tro med mig..
Varför skulle "våran tro" vara bättre än någon annans tro?!

Lite funderingar så här en vanlig lördag.. Hoppas jag inte har trampat någon på tårna eller så med det här inlägget. Och har jag det så ja.. Det må så vara, det här är MINA funderingar..

Så här kommer det att se ut när bygget är klart. Där tornen står blir minnesplats.

Byggande av ett nytt högt torn, till vänster,  som är högre än de torn som fanns.

American Express hedrande av de 11 anställda som omkom. 

Minnesvägg med bilder på de omkomna.

Origamifjärilarna

Ett av mina mål med resan och bloggen var att öka medvetenheten om hur andra människor har det. Att öka förståelsen och för att få oss här hemma att inse hur bra vi har det. Att vi har ändå ett rätt bra välfärdssystem här i Sverige. Förvisso har det blivit mkt mkt sämre för många långtidssjukskrivna. Men jag tror ändå vi har grunden och förutsättningen att få det bra igen. Hur det ser ut med just det i Ecuador vet jag inte men det är absolut inte som här. Kan du inte jobba.. näe.. synd.. Då får du inga pengar heller och kan inte ta hand om din familj.

Vi har det bra här, jag gnäller för jag tycker det börjar bli kallt.. jamen sluta gnäll kvinna! Skruva upp värmen på elementet! Ta på dig kläder.. Usch.. jag har blivit "svensk" igen.. det var JUST det jag bävade för .. att jag skulle glömma bort hur bra jag har det. (Generaliserade lite där.... ;-) ) Sen behöver jag ju inte vara förtjust i vintern iaf.. :-) Men jag kan iaf klä på mig när det blir kallt! Den förmånen har inte alla....

Ha en bra höstdag alla.. jag tror jag går på en promenad med lite bra musik i lurarna.. Nice! :-)

Ecuador

Viadukten det varje vardag stod människor som sålde
små valpar. Tyvärr kom jag inte på att ta kort förens sista
helgen vi var där!! Typiskt!

Jag saknar det så.. Jag längtar tillbaks.. Jag gör det ofta men särskilt när saker runt omkring mig blir för jobbiga, då jag vill fly från både det ena och det andra.
Jag var iväg häromdagen till ett ställe som jag brukar åka till när jag vill tänka, vara ifred och bara vara. Har två såna hemliga ställen, och ett av dom vet ingen om .. :-)


Stod där, tittade ut över sjön, solnedgången och lyssnade på musik som tog mig många många mil härifrån. Över Tumbaco dalen, Cumbaya, över "farliga bron", Yaruqui, Pifo skylten, tankstället för bussarna..... 
Tänk vad musik kan påverka en, kan få en att minnas. Det känns på något sätt konstigt att jag varit där, så längesen. Jag är rädd för att glömma bort allt.. men det vet jag att jag inte gör. Jag har det i mitt hjärta och på min skuldra.. :-)

Statyer när man kommer från Quito och ska svänga ner till vägen som går till 
Tumbaco och Yaruqui. Var oftast alltid kö och tog tid att komma in i 
rondellen..Tur tutan finns och den användes flitigt :-) Det tutas för lite i Sverige!!

Fick en fråga häromveckan om jag hört något om min mor och nej, tyvärr har jag inte gjort det. Inte än, det kommer väl framöver hoppas jag.

Indiankvinna i en by på väg till Quilotoa Lake

Det tänkte jag också på igår då jag stod där. Ibland kan man ju känna på sig saker och ting, undra om hon "kände" på sig att jag var i landet?! 
Jag brukar känna vissa saker ibland som ger mig lugn, förut skrämde det mig men sen jag fick förklarat för mig vad det var blir jag bara lycklig.
Det gör mig ledsen att jag inte fick träffa henne, samtidigt glad att jag faktiskt fick veta vart jag är född. Det var ju ett av mina mål. Och jag tog reda på det helt själv.. En gång i tiden för snart 35 år sen var vi på samma plats, jag och min mor, hon höll mig i sin famn... vad som hände med mig sen jag blev född vet jag inte. Var jag hos henne ett tag? Var jag på barnhem? Vad gjorde hon den dagen jag for? Vad kände hon? Vad hände med mina syskon? Bodde dom hos henne? Var det bara jag som blev adopterad?
Det är många frågor jag har.. frågor jag hoppas få ett svar på någon gång.. Jag vet i af mer om henne än vad jag hade förväntat mig att få veta.. 

Hur är det med min familj som vi bodde hos? 
Ja det händer mycket där kan man lugnt säga. Jag håller tummarna för att allting går hem. Imorgon och i övermorgon är det viktiga dagar för Carmen, ska snart skicka henne ett "lycka till" mail och sen hålla tummarna. Blir det som vi båda vill blir jag sjuuuuukt glad! :-)
Sen är det kanske dax för mig att börja agera framöver ... :-) Vill inte skriva så mycket här än men bloggen kanske blir mer aktiv här.. den kanske tar en liten annan vändning men ändå inte.

Kommer ni ihåg det här. Ni som har följt bloggen. Den gången vi var till Quilotoa Lake och hamnade på en tjurfäktningsfestival?! Det var roligt. Här har Danne mina glasögon, han red ju häst som gjorde att han blev ljuskänslig och det bara kliade, sen fick han soppa med mjölk och ägg i så då kliade det även i munnen... Ingen bra dag för honom.. 

Här dansade jag ju loss så håret flyger åt alla håll med en av tjurfäktarna. Hahaha... det var så sjukt roligt men lite jobbig musik. Den var mycket intensiv och lite smått epilepsiframkallande. Det var en Colombiansk kvinna som var med på samma tur som dansade loss rejält. Pedro våran härlige guide hade min kamera hela resan. Fick nästan be om lov att få använda min egen kamera för att själv få fota lite. haha.. :-D


Exakt för ett år sen skrev jag det här inlägget: 23 augusti 2010
Mycket planerande och ringande och funderingar jag hade.. :-) Och vilka funderingar jag fick sen jag kom hem. :-) Ingen rast ingen ro.. haha...
Men tänk vad mycket vi fick se.. och vad mycket vi fick uppleva!! Helt otroligt, något jag alltid bär med mig som gör mig lycklig!.... Mitt land... :-)


Ha det så jätte bra alla!


Ps.. Tror jag ska köpa mig en trisslott och hoppas på lite pengar i kassan.. :-) Uuuundra vad jag gör med dom pengarna.. hehe... 

Hemlängtan

Jag har de senaste dagarna haft extrem hemlängtan. Menar då till Ecuador.. jag kallar det hem också för det är mitt andra hem. Jag vet inte vart denna hemlängtan kommer ifrån. Jag bara saknar allt därifrån, värmen, solen, människorna, att se ut som alla andra, smälta in, bergen, ravinerna, vulkanerna..

Jag har möjlighet att åka det har jag. Men rent ekonomiskt blir det precis på håret att det går ihop. Och far jag iväg då vill jag kunna göra saker.

Pratar ibland med min kära vän Pedro, har dock lite svårt att förstå vad han menar ibland. Men jag tror jag förstår det mesta. Carmen mailar jag också med ibland.. Har kommit fram till att vi är rätt lika i en del situationer. Hon är som min syster och jag saknar henne.

Jag trivs här det gör jag, med mina vänner, kollegor, jobb.. men längtan finns ändå kvar. Bara att se ut som alla andra.. Jag önskar så att Ecuador låg närmre, inte över halva jordklotet!

Jaa. näee. det är bara att längta vidare och titta på alla kort. Måste försöka få tag på en videokamera också som kan spela upp våra videoband som vi spelade in. Om det nu blev något... Men då blir det nog till att ta fram stora näsduken.. haha...

Hoppas allt är bra med Er iaf.. :-)

Yarina Lodge

 Jag fick just mail från Yarina Lodge, det ställe vi bodde på då vi var i Amazonas. Det var förvisso bara en enkät att svara på men lite roligt ändå. Att det kommer såna mail 4 månader sen vi var där. Tänk vad otroligt mycket vi fick se egentligen.

I vår bungalow

Var till mamma och pappas församling för några helger sen och visade bilder och berättade lite om resan. Inte lätt att välja ut bilder då jag har hundratals av det. Men ja.. det gick och jag tror dom var nöjda. Jag till och med bjöd på mig själv och satte på mig den dräkt jag köpte där. Jag gillar den inte riktigt men ja.. Den åkte på. Och jag ser verkligen Ecuadoriansk ut. En vacker dag kanske jag fotar mig med den på och lägger ut på bloggen. Man vet aldrig.. :-)

Fick även mail från Patrick, det är varmt i Ecuador nu. +35°.. fast då jag fick mailet låg inte vi alltför långt efter i grader. Han har ännu inte hunnit gå till Registro Civil och det är ju ingen direkt fara heller. Det blir inte så att jag åker nu till sommaren ändå. Jag behöver vara hemma och skramla ihop lite mer pengar.

Danne och jag pratar fortfarande om Ecuador ganska ofta, saker vi såg, var med om, händelser mm. Jag kan inte många ord spanska men det lilla jag kan pratar jag här hemma. Danne blir sur och säger att vi faktiskt bor i Sverige... haha.. 

Pedro var det ett tag sen jag pratade med. Är inte riktigt vaken den tiden längre då jag har sommarledigt från mitt krogjobb. 

Ja ja.. Nä nu är det till att göra sig iordning för jobbet. 

Ha en bra dag i kanske inte solen och inte värmen heller ... hmm.. men sommaren iaf.. :-)

Massa Herr Nilsson

Djungeln

Tapiren vi fick se.

Längesen nu.

Det var ett tag sen jag skrev här. 
Har inte haft någon lust eller något viktigt att skriva heller. Har jag inte nu heller i ock för sig men något kan jag plita ner.

Jag längtar tillbaks till mitt land. Det gör jag. Det går i vågor kan man säga. Men tillbaks vill jag. 
Har fått en liten chans att jag nästan har råd att köpa en biljett tur och retur tillbaks. Har dock inte bestämt mig och jag tror jag stannar kvar här och sparar pengarna och åker senare. En vän undrade om det skulle bli bättre då, om jag kom tillbaks. Han syftade nog på hur jag mår.. och jag vet inte. Antingen känns det väldigt bra men att jag vill tillbaks till Sverige och är "nöjd" med att bara åka dit ett par veckor. Eller så blir det att jag inte alls vill hit igen. Jag vet inte.. jag vet bara att glädjen jag skulle känna av att kliva av planet, känna värmen, lukten, se människorna där.. det gör mig så glad. Att få se ut som alla andra, smälta in igen!
Jag tror att det är det jag saknar mest, att se ut som alla andra. Kan vara svårt att förstå kanske. Men Ååhh vad jag längtar tillbaks!! 
Skulle besöka familjen och dagiset igen. Till Skrikhalsens stora skräck förmodligen. Hon tror väl att jag aldrig mer ska dyka upp också gör jag det igen! haha.. Stackars flickebarn!!
Och Pedro skulle jag träffa.. Vi har kontakt och "pratar" ibland på Facebook. Det är kul även fast han skriver dålig engelska så jag får be en kompis hjälpa mig att förstå vad han menar. :-)


Hur det har gått med mitt sökande efter min mor vet jag inte. Har inget hört från Patrick, han har en hel del att göra. Jag hoppas att han inte bränner ut sig. Får se till att jag pluggar spanska till hösten så jag senare kan åka dit och vara hans assistent! Haha.. Ja det skulle vara nått... Oj oj ett sånt drömjobb!
Men åter till min mor, som sagt vet jag inget mer än förut. Men Patrick skulle till Registro Civil och kolla igen för att se ifall han fick fram nått mer. Jag är lite nervig måste jag erkänna. Någonstans där finns min släkt, några som liknar mig, några som är mina syskon och någon som är min mor. Min mor!... Undra om vi är lika varann....

Solnedgång över Amazonas.

Nä nu ska jag sluta drömma mig bort. Åter till verkligheten ... Den är ju rätt ok den med!

Ha en bra dag alla!! 

Våren

Våren är härlig här i Sverige. Det kanske är något jag skulle saknat i Ecuador. Att känna den friska vårluften och den värmande solen. Där har dom ju inte årstider på det sätt som vi har.


Tänkte även på en sak när jag åkte till jobbet en morgon. Åkte över Frösöbron, solen sken, isen var borta , några fåglar flög över vattnet.. Jag tänkte att det är faktiskt väldigt vacker här och jag trivs här rätt bra. Mitt hjärta finns här också.

Bild som jag tog på en liten biltur jag och José var iväg på en kväll.
Det är vackert här.. :-)

Något jag saknade med Ecuador var vatten. Det finns inte det där eller jo klart det gör det. Men inte i Quito, inte någon sjö eller så. En damm finns det men inte som här. Ingen sjö och det saknade jag.. För mig betyder det mycket. Varför vet jag inte riktigt, men jag måste få se vatten. Det finns en sjö norrut mot Otavalo, en jättevacker sjö. San Pablo sjön .. den ligger vid foten av vulkanen Imbabura

San Pablosjön. Åh.. det är så vackert. MITT land!! :-)

Men visst trivs jag här i stan igen. Det tog sin lilla tid.. men skulle jag få chansen att åka tillbaka imorgon då skulle jag ta den. Ecuador är ett land som alltid så länge jag lever, ha en speciell plats i mitt hjärta. Jag drömmer mig bort men inte lika ofta som förut. Jag har anpassat mig tillbaks till Sverige.. Till en viss del. En del saker kan jag störa mig på och samtidigt glädjas åt att vi har här.


Har ännu inget hört om det händer något kring sökandet av min mor. Men när det gör det och jag känner mig redo att tala om det så skriver jag naturligtvis ner det här.


Så.. njut av vårsolen och värmen som förhoppningsvis kommer tillbaks snart. 


Kram till Er från mig! :-)

Spindlar

Jag har väl aldrig varit ett fan av spindlar.. Men inget ont som har något gott med sig.
Jag tittade upp i taket i dag och fann denna lilla spindel. I vanliga fall har jag ryst till och gått därifrån och hoppats på att nästa gång jag kom tillbaks, att den var borta.
Nu tittade jag bara och sa "Men lilla vän.. hade du inte mer att komma med än så?!"


Efter att ha varit i Amazonas och sett Tarantellor kändes denna lilla varelse väldigt ynklig!! :-)
Tyckte nästan han var lite söt.. 

I vilket fall som helst så pratade jag och Danne lite häromdagen om Ecuador. Jag är sjukt glad att han följde med och frågade honom om det var en upplevelse han velat vara utan. Och nej det var det inte. Han undrade också när jag skulle åka tillbaka. Frågade om han saknade landet något och det gör han. Men han kan inte sätta fingret på vad.. och detsamma gäller nog mig med till en viss del. Helt enorm vilken resa vi gjorde. Och vad mycket vi fick se. :-)


Nu ska jag ut och sola lite på balkongen idag.


Ha en bra och solig dag!

En liten fundering

Ni vet ju vid det här laget att jag har det.. funderingar och massa tok för mig. Men ja.. det måste man ju få ha.
Nu har jag funderat på det här med nappar!.. Jag läste nämligen en blogg och där skrev hon att hennes syster hade fått barn nu och hon måste genast börja lära bebisen att använda napp. Barnmorskorna hade sagt att vänta med det tills amningen är igång. 
Skillnaden mellan här och i Ecuador så såg varken jag eller Danne ett enda barn med napp.. Och dom barnen verkar ju må bra ändå.. :-)
Så min fundering är då.. Varför pluttar vi in denna napp i barnet innan de ens hunnit bli en timme gammal? Jag överdrev lite nu.. 
Hur kan de barnen "klara" sig utan napp men "våra" barn här i Sverige inte gör det? Tänk nu också på att jag återigen hårddrar. Men skillnaderna var så tydliga just när det gällde nappar.
Danne hade också napp, en special napp. NUK -napp hette den då.. Han tog inte vanliga nappar så hans nappar köpte jag bara på apoteket. 
Men nappar är bra men jag tycker ändå det är en lite halvtrist grej. Även fast barnen ser rätt söta ut med dom i munnen och nappen guppar och ner.. :-)
Det känns i många fall som att nappen sitter i barnet bara för att. Även då de kan prata sitter nappen där. Då hör man ju inte vad barnet säger!! 
Nu vet jag inte men förut var det mycket tal om att nappar förstörde tänderna. Jag vet inte om det stämmer. Tänk nu på att det var 16 år sen jag hade en bebis!! Jag har glömt hur det var. Det kan också vara skönt med napp minns jag, för då slapp man gnället... Men Ecuadorianska barn gnäller ju också.. Fast jag måste säga att på dagiset vi jobbade på så gnälldes det väldigt lite. Det är skillnad mellan svenska barn och de barn vi mötte där.
Och nu kritiserar jag inte våra svenska barn, jag påpekar bara det skillnader JAG har sett. (Tänkte på dig som läser bloggen och verkar ta illa vid dig vid att jag gnäller över saker och ting... )... hehe....

En annan sak som jag berättat om förut skiljde sig var barnvagnar. Där såg vi bara några få stycken. Man bar barnen på ryggen i ett tygstycke eller på armen. Eller så gick barnen för egen maskin om dom kunde det naturligtvis. Barnvagnar hade inte funkat där heller. 
Jag tror det är bra.. barnen får mycket närhet och därmed känner sig trygga. OM jag skulle få barn igen tror jag att jag skulle försöka slänga upp barnet på ryggen .. jag säger att jag TROR det.. Men det är ju rätt bekvämt med vagn också. Och särskilt när man handlat mycket! Och gratis på bussarna är det ju.


Nog för nu!

Ha en underbar och Glad Påsk!!

Våren är här..

Hoppas jag!!! Man vet aldrig.. Häromdagen fick jag ta fram vinterjackan igen efter en mindre snöattack.


Har precis fått ett mail från Carmen. Det var omvälvande nyheter må jag säga. Hon har äntligen tagit ett beslut kring allt och jag tror att det kommer att bli bra. Hon mår bättre och känner sig nöjd över sitt beslut. Jag är glad för hennes skull.. min ecuadorianska syster. Hon kommer att klara det galant tror jag!! 


Hoppas ändå att hon en dag kommer att kunna komma hit och hälsa på mig och mina underbara vänner.


Ja.. näe.. det var väl allt för denna gång.. inte så mycket att förtälja direkt!


Chao Chao

Sökandet har börjat.... igen.. :-)

Så.. nu tog jag äntligen tag i det hela.. 
Att scanna in mitt födelsebevis mm och skickade till Patrick i Ecuador. Han ska hjälpa mig och se ifall han kan få fram lite mer information om min mor.
Är honom evigt tacksam!! :-)


Jag vet att det här kommer att ta tid.. Det här är inget jag får veta i morgon hur det går eller nästa vecka.. kanske inte ens nästa månad.. Det här kommer att ta flera månader. Jag ställer iaf in mig på det. Även fast jag vet det så gör det mig nervös.. nervös för att någon dag får jag mer info om min mor eller släktingar.
Jag blir rörd och tårögd när jag tittar på mitt födelsebevis. Min mor har skrivit under den..... Min mor.. ... den enda namnteckning jag har från henne. Hennes handstil.. den är fin. Inte så lik min.. Förstår att det här kan verka en aningens märkligt för en som inte är adopterad. Men för mig betyder det mycket att jag har sett hennes handstil.


Min förhoppning är att jag ska veta mer än 2013 vad jag vet nu. Att jag då kanske får möjlighet att träffa min mor eller några syskon. Jag hoppas att jag har två bröder.. har alltid önskat mig bröder. Har fantiserat många gånger om att ha en storebror som tar hand om mig och leker med mig. Som beskyddar mig från elaka pojkar!! haha.. Hade behövt en sån genom året.. ;-)

I mitt pass står det bland annat att jag var 45 cm lång när jag föddes. Jag var ingen lång krake inte. Det är jag förvisso inte nu heller.. Inte här i Sverige men i Ecuador var jag lång. Carmen nådde mig till ögonen och många var mycket kortare än mig. Det kändes bra. Att jag faktiskt såg över huvudena på människor där. Hade varit bra vid konserter. Här ser jag oftast bara ryggtavlor när jag är på konsert. Alltså kravlar jag mig oftast upp i fönster eller så för att kunna se något. Som en apa! hahaha..


Ha en bra dag i vår solen som jag hoppas ska titta fram.


Chao!


Ps.. Jo.. jag är lyckligare.. men jag får mina dippar av saknad av mitt hemland. Men då tittar jag bara på min skuldra och där har jag mitt land! :-) Jag är så glad att jag gjorde tatueringen även fast det gjorde ruggigt ont. TACK TINA för att du fick mig att göra den.. :-)

Musik, vänner och kollegor

Innan jag åkte kunde jag sitta en hel kväll utan att lyssna på någonting.. bara njuta av tystheten. Nu när jag har kommit hem är musiken igång hela dagarna här.. Musiken har blivit mer betydelsefull för mig nu när jag kommit hem. Undra varför egentligen?!


En del av låtarna jag lyssnar på förknippar jag otroligt mycket med Ecuador. Särskilt vissa episoder i en del låtar. Då vi åkte på nått särskilt ställe. Särskilt en låt som jag tänker på, det var mellan Cumbaya och Quito. Vi åkte upp över bergen och på ett ställe är det en utsiktsplats där man ser över hela dalen.. precis då vi åkte där blir det ett pampigt stycke i låten, 1.23 min in i låten, varje gång jag hör just den delen är jag tillbaks i Ecuador och ler för mig själv. Vilka minnen jag har fått med den här resan!!! Helt otroligt!! minnen som för alltid kommer att finnas i mitt hjärta! :-)









Jag har också en dröm då jag kommer tillbaks. Att bege mig upp på en del vulkaner som finns där. Antisana, Illinizas och naturligtvis längst upp på Cotopaxi. En kompis som jag pratat om de här vulkanerna med, han vill också upp på dom. Iaf Cotopaxi, följer han med kanske jag också försöker bege mig upp på dom här vulkanerna. Vad vet man.. Hur fränt vore inte det!?!
Sen såg jag att vi faktiskt varit en bit på väg upp på Pichincha.. haha.. Vilken kolla jag har!! Men när vi åkte med El Teleférico åkte vi upp till en del av den vulkanen. Efter regnskuren som var såg vi vulkanen. Jag trodde det var ett "vanligt" berg men näe.. jag hade fel! Så vi kan väl säga att vi har varit upp på två vulkaner! :-)

Jag börjar bli mer glad och lycklig över att vara tillbaks.. det har tagit och det tar sin tid. Men det är nog mina vänners förtjänst fast dom inte riktigt vet om det. Deras humor och deras förståelse och tålamod med att jag har annat sett att se på saker och ting numera. Och framförallt deras acceptans!! Om ni bara visste hur mycket jag uppskattar och tycker om er ALLA!! Ingen nämnd och ingen glömd!
Och till gänget jag jobbar med på krogen.. Så sjukt roligt gäng där alla har lika dålig humor och skämten haglar friskt. Skulle man vara på lite dåligt humör när man kommer kan man inte vara det länge för nån säger alltid nått som gör en på bra humör! :-)


TACK TILL ER ALLA!!

Kom av mig lite!

Jag hade ju tidigare tänkt blogga om nått helt annat men kände att jag var tvungen att bemöta den kommentar jag fick. 


Jo.. det jag hade tänkt att blogga om var ett mail jag fick häromnatten av Carmen. Vi mailar lite titt som tätt och jag fick ett mail som gjorde mig väldigt glad, rörd, vemodig men lycklig också.
Hon läser en bok som handlar om adoption, en mor inser att hon inte kommer att kunna ta hand om sin son och väljer då att adoptera bort sonen.
I boken står det så här: " I LOVE YOU A LOT, FOR THAT REASON I AM GOING TO DO ANYTHING FOR YOU, I AM GOING TO GIVE YOU IN ADOPTION BECAUSE I KNOW THAT IS THE BEST FOR YOU!!!!"
Carmen skrev att hon började gråta och att hon tänkte på mig. Hon säger att hon är övertygad om att min mor ville det allra bästa för mig och det var därför hon gav bort mig för adoption. Och att hon älskar mig över allt annat. Carmen sa då vi pratade att hon inte kunde tänka sig att en mor inte vill veta av sitt barn. Det var väl där rädslan hos mig finns och fanns. Att min mor inte vill veta av mig då vi hittar henne. Men jag tror att Carmen har rätt. Även om min mor inte vill träffa mig så tror jag att hon ändå älskar mig och önskade mig ett bättre liv. 
Och det gör mig lycklig.. lycklig för att hon var så osjälvisk, modig och stark att hon lät mig få en andra chans. För det är det jag har fått.. En chans till ett bättre liv i ett annat land.

Jag undrar hur mina syskon har det och vilket liv dom fick.. och hur dom lever nu. Om dom har familj och om jag har syskonbarn.. Gosse!! så coolt.. att jag kanske har biologiska syskonbarn!! Jag har två vackra tjejer här i Sverige naturligtvis som jag inte glömmer bort i första taget. 
Usch.. det var en händelse här i Östersund när jag var i Ecuador som gjorde mig sjukt orolig för en av dom. Gick och mådde dåligt en hel dag innan hon lyckligt och väl loggade in på FB. Hade det hänt henne något av det som stod i tidningarna hade hon fått komma över bums!! 

Måste även få tillägga att bloggen har kanske uppfattas negativ sen jag kom hem.. mer än vanligt. haha. Men det har varit svårt för mig. Jobbigt, att inte vara som "alla andra" eller rättare sagt.. se ut som alla andra. Att inte se på Sverige som jag såg på landet innan jag for. Att förstå att mina värderingar och uppfattning har ändrats. Att inte längre känna att Sverige är mitt hemland på samma sätt som förut. Den som inte tror att det visar sig på nått sätt är tokig. :-) På mitt sätt visade det sig genom att jag blev och är kritisk till en hel del saker här i Sverige. 

Dagiset i Yaruqui

Har faktiskt frågat de närmsta i omgivning om hur jag är. Om jag är kritisk och fördömande mot dom. Dom skulle säga åt mig ifall det gick överstyr så att säga. Att nu fick jag ge mig eller som en vän säger. " Nu får du kamma till dig!!" haha. Däremot mot de som inte känner mig kan jag nog uppfattas som vass och "kantig".. Men lär man känna mig så visar det sig att jag inte är så.. förhoppningsvis.. haha..

Huvudsaken är ändå att man i slutänden respekterar att alla har olika åsikter om saker och ting.. :-)


Det glädjer mig att jag har lyckats med en sak med den här bloggen.. En kompis säger att hon uppskattar att kunna tvätta sitt barn i rent och varmt vatten på kvällarna. Något hon inte har tänkt på innan jag skrev om "vattenproblemen" som är i Ecuador. Det gjorde mig glad! Jag har för EN människa ändrat och fått henne att uppskatta det liv som vi har här. Det gör att jag uppnått ett mål med den här bloggen!! 


Det var allt för denna gång.. !


Ps.. Tack för de förslag jag fått via mail hur jag ska på något sätt muntra upp Carmen.