Semesterresa??

Just nu har jag en liten fundering bara... 

Uppfattas våran resa som en semesterresa?? Med sol och bad?!

I så fall vill jag bara förtydliga att det är det inte. Jag och Danne kommer att åka genom en organisation som heter Volontärresor. Länken till deras sida hittar ni här.

Vi kommer att jobba på ett barnhem både jag och Daniel i en by/samhälle som heter Conocoto. Ligger några mil utanför Quito som jag har förstått. 

Att det är just där vi ska arbeta är inte helt klart än. Får besked denna vecka eller nästa.

Vi kommer att vara borta i 9 veckor och under helgerna då vi är lediga kommer vi att se oss omkring i Quito, även besöka Fairtrade plantage för Daniels skoluppgifter. 

Det är alltså INGEN semesterresa..
Skulle ALDRIG ta ledigt för Danne så lång tid om vi skulle på en semesterresa. Särskilt inte då han går i nian med allt vad det innebär. Val till gymnasie mm....

Ville bara säga det.....

/D

Instabil

Jag 18 år och Danne ca 5 mån

Jo tack.. det är jag det!!


Var hem till mina kära föräldrar idag. En resa som tar ca 35-40 minuter.. på den lilla stunden var jag glad, fnittrig, nedstämd, ledsen så jag började nästan grina ett par gånger, ont i hjärtat och sen försökte jag peppa upp mig själv så jag skulle bli glad igen. Det gick så där... tills tåren kom igen. 
Ska det vara så här?? 
Som en kär vän sa.. "Du har resfeber, ta det bara lugnt. Det kommer att bli bra." 


Ja jo.. men HUR tar jag det lugnt då?? Hjärnan är påkopplad oavsett vad jag gör!! Jag har ett problem har jag insett. Försöker göra saker som jag tycker om och som jag inte känner mig stressad av. Försöker ta hand om mig själv. 
Men sen finns det saker som jag bör göra ändå, tvätta, städa, göra praktiken mm mm.. Så har väl förvisso alla andra också. Så egentligen är det inte något konstigt alls. Men nu kan ju inte jag svara för andra människors liv utan bara mitt. Och det är så här jag är..


Som nu ikväll.. nu sitter jag mest å fnittrar för jag är så trött. Stackars de som är i min närhet framöver. Labila Daniella kommer mitt nya smeknamn att bli!


Iaf idag så har jag tagit fixat lite kort, har tänkt göra en fotobok till min mor. OM jag skulle hitta henne. Så kan hon få se lite om hur min uppväxt har varit här i Sverige. Att jag har haft det bra. Det är tanken... Ja vi får se hur det blir. 


Näe.. jag går och drar nått gammalt över mig!! 
Imorgon är en annan dag..


Kram på Er!

Kriminalitet

Har fått brev från en tjej som heter Karin Ernhed som har startat upp en skola i Ecuador. Hennes mamma hade jag i historia på högstadiet. Lite skoj att en till från samma byggd befinner sig där tycker jag.
Iaf så skickade hon ett brev med lite tips och råd och vad man ska tänka på.


Mycket handlar om att man inte ska sticka ut, bära sakerna i en påse istället för handväska, att ta kopior på pass och sånt istället för att gå omkring och bära på passet eftersom såna tydligen är rätt eftertraktade. Smart!!
Sen behöver jag ju kanske inte bära på mig de ringar jag har.. jag får börja avvänja mig. :-)
Och att delar av Quito där det finns många poliser inte tänka att Oj så bra, här är det tryggt. Dom finns ju där av en anledning!! 


Ja.. att bli rånad var väl inget jag kände så jättemycket för att bli. Därför är det skitbra att få såna här tips och trix. 
Nu hoppas jag bara att inte lilla mamma eller någon annan för den delen blir orolig. Som jag skrev förut i något inlägg. Jag utsätter ju varken mig eller Danne för onödiga risker! Så ni behöver inte vara oroliga. 


Nä nu vill jag bara att tiden ska gå fortare.. särskilt eftersom det snöade nyss! Att slippa snön ska bli sååå skönt. Förra året sa jag att jag klarar inte av en vinter och denna kyla till!! Att jag tänker åka bort över Jul & Nyår. Och se.. det gör jag!! :-) Lovely!!


Ha en bra dag!


Ps. Jag var på affären häromdagen, då satt det en tjej i kassan som jag känner. Hon sa bara att "Du behöver inte vara orolig eller rädd, det kommer att gå bra. Jag läste din blogg nyss" Jag blev lite förvånad först men förstog sen vad hon menade. Och det är såna små enkla ord som gör att det värmer och att det känns bra. Vardaglig peppning! I like it så TACK A-S!

Funderingar i största allmänhet

Igår var jag hem och bakade tunnbröd med lilla mamma. Jag bakade så jag kan ta med lite till Ecuador. Jag hoppas bara att jag får det genom USA.. det kan bli tveksamt med det. Men värt ett försökt. Det är egentligen inte så roligt att baka men det är gott att äta när det väl är klart. 
När jag stog där och kavlade en "bäta" då slog det mig!! Jag kommer ju inte att få någon svensk julmat i år!! Det gjorde mig lite ledsen faktiskt. Men sa till mamma att innan jag far vill jag komma hem och äta revbensspjäll och grynost! Det kunde hon bistå med och det var ju snällt! 


När jag kom hem hade jag fått brev från Adoptionscentrum. Kopior av de handlingar som finns på Riksarkivet om mig. Ja och det var ju inte så informativt tyvärr. Det vara inget matnyttigt om min bakgrund. Jag är alltså fortfarande rotlös.. Hahaha.. ursäkta min något dåliga och ironiska humor. 
Men som sagt, det var inget mer där än ett brev från kommunen som skickats till Ecuador om hur jag hade det här i Sverige. Jag lärde mig att gå sent. Jag var 14 månader när jag gick.


Sen fick jag mail från Volontärresor. Som jag förstog kommer vi den 16-19 december att åka till Galapagosöarna. Men är inte helt säker på det än. Men fatta en sån upplevelse. Har väl aldrig trott att jag skulle ta mig dit!! Eller till Ecuador heller för den delen. Men nu händer allt på en och samma gång! Allting är såå sjukt!! Och jag känner sån stor tacksamhet inför mina föräldrars och vänners stöd i det här.
Under nästa vecka kommer jag även få besked om våran värdfamilj. Vad dom heter och vart dom bor mm. Det är bra för jag hade tänkt beställa Olle Simonsson muggar med deras namn på.


Igår var jag på en liten After School med några i klassen. Så sjukt trevligt, kände att det är precis sånt jag behöver nu innan jag far. Det är många som vill träffa mig innan. Ibland har jag känt att Jamen hallå.. jag ska inte flytta, jag kommer ju tillbaks! Men självklart vill jag träffa alla. Vilket jag ska göra också, för det är just det som ger mig energi nu. 
Var även på bio med en annan kompis, filmen var väl så där bra.. eller egentligen inte alls bra. Men sällskapet uppvägde. Och senare träffade jag ett par kära vänner till och fick sen skjuts hem av en kompis som alltid får mig att skratta. Det är precis sånt jag behöver. 


Men.... trots allt det här känner jag mig lite ledsen, det gör ont i hjärtat och jag vet inte vad det beror på.... Jag tänker för mycket, jag borde egentligen bara flyta med. Men som jag skrivit tidigare, det här är nog en process jag måste gå igenom vare sig jag vill eller inte. 
Och jag ska villigt erkänna att jag är rädd! Jag är rädd för att ta med mig Danne över halva jordklotet själv. Jag är rädd för att kliva ur planet. Jag är rädd inför att möta allt nytt, kultur, människor. Jag är rädd för att upptäcka sidor hos mig själv som jag inte ens visste fanns. Jag är rädd för att hemlängtan kommer att bli för stor. Jag är skiträdd för allt egentligen!! Det kanske inte syns men det är så det är! Det är all den här rädslan som jag funderar på. Går igenom olika scenarion i mitt inre för att på nått sätt kanske vara lite lite förberedd på det som komma skall. Försöka få det över på "inte so big deal" sidan istället. 


Som jag sagt förut... det kommer att bli jobbigt och tungt, men det kommer att bli bra!! Det får så lov att bli bra!


Nu ska jag skynda mig att städa och sen gå till ett Spa om det inte hinner stänga. Ta hand om mig själv var det!! :-)
Ha en bra höstdag!

Lugnt

Jodå.. det är faktiskt rätt lugnt nu. Bilen mår fortfarande dåligt, jag hoppas bara att den håller ihop en vecka till sen blir den lagad. 
Har inget hört från Volontärresor om närmare information om vart vi ska vara än. Det kommer nog i mitten på november skulle jag tro. Men fått kontakt med en tjej som bor i Ecuador nu och som berättar att läget i landet är lugnt. Det är alltså ingen fara att åka dit längre.


Jag har börja sova dåligt igen, skyller på månen. Men har redan nu lite packningsbekymmer. Jag ska ju veckan innan åka till Bryssel och behöver nog packa två väskor. Vilket i sig inte är så jobbigt men vad jag ska ha med mig. Jag behöver även köpa ett bra regnställ till mig.


Har idag varit iväg på några jättebra föreläsningar på Gamla Teatern. Ola Skinnarmo, P G Wettsjö och ja en kvinna var också med, samt Bert Karlsson. Har skrattat så jag fick ont i huvet. 
Och återigen fick jag känslan att när jag sa upp mig för 1 1/2 år sen, var ett helt rätt beslut. Den tid vi har är för värdefull för att kastas bort. Och som en kompis sa "varför ska jag gå till ett jobb och må dåligt i 8 timmar när jag istället kan vara hemma och må bra?" Han hade så rätt!! Jag tyckte han var knäpp som sa upp sig från ett chefsjobb, men jag gjorde likadant några månader senare. 
Hade jag aldrig gjort det hade jag aldrig nappat på den här utbildningen som jag går nu och därmed inte kommit på att jag skulle åka till Ecuador. Såå.. det var som sagt helt rätt beslut!!


Också det här med energitjuvar hade föreläsarna helt rätt i. Energitjuvar ska man undvika, varför ska man umgås med människor som tar ens energi bara för att "vara snäll"? Näe, sånt tok kan man inte hålla på med.
Ja det var en mycket inspirerande och bra dag idag. Var glad ända tills jag pratade med min tonåring som var sur som en citron!!  Då försvann humöret.. men som sagt, det ska jag inte vara längre. Livet är för kort för att sura över såna saker.


Har ni några förslag förresten på vad jag kan ge vård värdfamilj för presenter? Både då vi kommer och till Jul.. Och även presenter till barnhemmet vi ska jobba på?!
Det ska vara lätta saker och saker som inte tar så stor plats. :-)


Ha det bäst!

Fantastikt .. Eller inte?!

Idag har jag och Danne varit till Alsen. Vi skulle vidare på ett kafémöte senare. 
Iaf på väg från Alsen ser jag att en lampa börjar lysa som jag förmodar inte ska lysa. Ber Danne kolla upp vad det är för lampa som behagar lysa och det är den lampa som talar om att min lilla bil har fått ett Motorelsfel!! Är det inte helt fantastiskt så säg?!?
Det värsta är att jag orkar inte ens bli upprörd eller bli arg på bilen längre. Jag skrattade mest och ja.. vad kan man göra?! Vi tog oss både till Ytterån och hem så det var ju bra. Jag får skjuts av en jobbarkompis ner till jobbet sen så min bil får stå och begrunda sina synder och skämmas lite. Det kan den gott göra!


Ja.. vad har vi då varit på. Jo vi har varit på ett litet mötet i min gamla församling i Ytterån.
Jag är uppvuxen i en kristen familj så varje söndag har vi varit på gudstjänster antingen i Alsen eller i Ytterån när jag var barn. När jag blev lite äldre var jag varje fredag med på ungdomssamlingar inne i stan. 
Jag har en tro i grunden och som alltid varit med mig på ett eller annat sätt. Ibland har det känts mycket skönt att ha den grundtron i ryggen. 
Och även min församling. Kommer ihåg då jag väntade Danne, att det då kändes viktigt att församlingen stöttade mig. Jag var 18 år, kommer inte ihåg om jag var ihop med Dannes pappa just då, men insåg om inte annat att jag skulle vara själv med Danne. I många församlingar kanske det kan ses som en "synd" att få barn utom äktenskapet men det var aldrig något sånt prat i min församling. Dom tyckte det var kul och önskade mig lyckade till och gav mig sin välsignelse. Det var viktigt för mig då.
Nu har vi som sagt varit där på kafé och berättat lite om resan och den som velat har fått lämna ett litet bidrag. Varje krona är betydelsefull för mig! När vi kommer hem ska vi ha en kväll där vi berättar om vad vi har varit med om.
Så det är det vi har varit på ikväll.

För övrigt känner jag mig fortfarande lugn och tillfreds med allt som har med resan att göra. Tänker mycket gör jag, mest på packning och det praktiska. Har skickat iväg de sista ansökningarna så nu är det bara att vänta och se.

Det är heller inte lika jobbigt att prata om min mor med andra människor än mina närmaste längre. Jag har en hälsning till henne från mamma också.. :-) Jag känner fortfarande ett inre lugn som jag tidigare inte känt. Eller iaf inte de senaste månaderna. Det är bra. :-)

Nu ska jag försöka vila och ladda om inför ett jobbpass igen. Det känns väl så där.. men det är bara att sätta på sig Var-Glad skylten och ge sig in i smeten!! :-)


Ha det bra alla!

Jag vill åka nu!!

Jag börjar bli rastlös och vill inte vara kvar längre.. jag vill fara!! Dessutom börjar det bli kallt och det blåser illa!!!
Stackars Mona och Melissa som fick råka ut för mitt något rastlösa humör idag. Dom uppmanade mig att ta det lugnt och kanske googla på lite aktiviteter vi kan göra där. Jaa.. men jag vill ju åka nu!!
Nu kommer jag bara att vänta och längta tills vi äntligen får fara.. !!


Har köpt en väska idag som man kan ha som ryggsäck och som även kan dras på hjul. En bra väska att ha som handbagage. Jag fick sponsring av Danne och mina föräldrar igår för att kunna köpa den.
Har också insett att den väska jag har är för stor för de regler USA har.. Så antingen lånar jag väskor eller så investerar vi i ett par. Dom kan vi ju även ha sen. Vi får se hur vi gör.


Här på bloggen har jag gjort små förändringar. Det finns några rubriker till vänster. Det står Startsida, under där har det funnits en sida med mitt bankgironummer. Inte direkt flitigt använt om man säger så ..haha..
Men där har jag lagt till en undersida som det står bilder på. Där står en mening och trycker man på ordet "Här". Då kommer man till ytterligare en sida, under en flik "Mina Album" kommer jag att lägga ut bilder. Kanske lite tjorvigt men alla har ju inte Facebook så den sidan får duga så länge. Har ni någon annan bra sida att lägga ut bilder på hör gärna av er. 

Har ni sett så otroligt söta små barn?! Det är såna här söta trollungar jag ska jobba med. :-)
Jag som egentligen inte är så förtjust i små barn tycker det ska bli riktigt skoj. 
Igår var Oliver här, Jenny och Nicklas lilla son. Det är en rolig kille.. han gillar jag!! :-) 


Men tänk då vi ska lämna dessa barn efter våra 8 veckor!! Usch!! SÅ jag kommer att gråta!! Det är barn jag förmodligen inte kommer att få se mera. Men jag hoppas att jag ändå har gjort något så dom minns mig och Danne.


Ja.. det var dagens funderingar.
Ha det bäst!

En dag för 34 år sen

Jag på mitt allra första passfoto.. ca 2-3 månader gammal

Idag för 34 år sen fanns det en kvinna i Ecuador.
Hon hade någon gång under dagen fött fram en lite flicka som var 45 cm lång och var väldigt liten. Kvinnan var nog väldigt lycklig samtidigt väldigt rädd och olycklig. Hon undrade hur hon skulle klara av att ta hand om den här lilla flickan, delvis för att hon förmodligen inte hade pengarna och för att flickor inte var så mycket värda i landets ögon.
Hur skulle hon försörja både sig själv och den lilla flicka?
Hur skulle hon kunna ta hand om henne?


Hon fick då veta att par i Europa önskade sig barn men inte kunde få barn.. Hon ville då att hennes lilla flicka skulle hamna hos ett av dessa paren. 
En dag gav hon då bort sin lilla flicka till en kvinna från en organisation som hjälpte de här paren. Denna dag var nog en av de jobbigaste dagen för denna kvinna i hennes liv, det kändes nog fruktansvärt hemskt att lämna sin lilla flicka till en okänd kvinna och till ett helt okänd land och liv!
Skulle hon någonsin få se henne igen? Skulle hon få det bra? Skulle någon verkligen ta hand om henne?


Det den här kvinnan aldrig fått veta var att den här lilla flicka kom fram till det här landet, lyckligt och väl. Möttes av en förväntansfull familj som länge hade väntat på den här lilla flickan. Som redan såg henne som sin dotter och syster.
Det här flicka, hon fick vänner, gå i skolan, fick arbete och fick det bra. Med  massa skratt, kärlek och värme under sitt liv.


Nu är den här flicka inte liten längre, hon är vuxen och har ett eget barn. Och hon är på väg till det land och till den kvinnan som en gång födde henne. Hon kanske inte kommer att få chansen att träffa henne. Men genom att komma tillbaks till landet tror hon att den här kvinnan ska känna på sig att hon är tillbaks och att hon har haft det bra i sitt liv.


Den här kvinnan är på väg att göra sitt livs resa tillsammans med sitt barn...
Den här kvinnan kommer att få se och försöka förstå lite om hur hennes liv kanske hade varit i det landet
Den här kvinnan kommer att få se en del som tillhör henne men som hon inte riktigt tänkt på eller varit medveten om...


TACK så otroligt mycket för alla gratulationer idag. Från familj och vänner!!
Ni är bäst allihopa!!


// Den lilla flickan.. :-)

"Snäckan"

Idag kom räkning för själva volontärvistelsen. Nu är det bara att betala och se glad ut! :-) Och det är jag!


Med räkningen fick vi kartor och ett informationshäfte om landet. Om någon vecka kommer även en bok om Ecuador.
Vi fick även ett jättebra informationshäfte om hur det är att arbeta som Volontärer. Det kommer inte att bli enkelt, men det kommer att bli bra! 
I det häftet fanns den här berättelsen med:


"Snäckan"
"När min pojke var fyra år var vi på Mallorca.
En morgon skulle jag springa utefter stranden.
Anders ville följa med.
Efter 25 meter blev han trött. 
Han stannade, jag sprang vidare.
När jag vände, såg jag honom som en liten prick som satt och väntade på mig.
När jag kom närmare såg jag att han gjorde någonting. 
När jag kom helt nära, såg jag vad.
Han satt nere vid strandkanten och kastade snäckor i havet. 
Under natten hade havet spolat upp mängder av snäckor.
Han räddade dem tillbaka till livet.
Jag tyckte att det var fint gjort och sa det också.
Men..
Det var hundra snäckor på en meter och stranden var en mil.
Så jag ville få honom att inse det meningslösa.
Jag sa: Det är fint, men vad tror du det spelar för roll att du kastar tillbaka en snäcka eller två
Först tittade han bara på mig.
Han hade en snäcka i handen.
Sakta sträcka han upp den mot mig och sa:
För den här.
För den här spelar det roll!"


Visst var den fin?! Jag själv kanske inte tycker att jag kommer att göra så mycket. Men dom kommer förhoppningsvis att tycka det!!


Inser ni.. jag kommer att förverkliga en dröm som jag har haft sen jag var barn?? Något jag har sagt i flera år, att ska jag åka tillbaks då ska jag arbeta där och leva där. NU ska jag göra det och inte bara jag.. utan jag kommer även att ta med mig min son!! Han kommer att få lära känna en del av mig som jag inte ens själv känner!!


Jag börjar känna ett lugn inom mig som jag inte har känt förut.. en glädje. Jag ska hem!! :-)
Jag tror det märks på mig också.. att mycket har lättnat.. Jag börjar se fram emot det här äventyret. 


Naturligtvis kommer vi förr eller senare få en kulturchock av något slag. Och det kommer att bli jobbigt därborta. Vi kommer att längta hem !! Men det får vi ta när vi är på plats. Danne ska också få läsa igenom de dokument vi fick idag. Så han också iaf är medveten om vad som kan komma.


Ja, det här en resa och upplevelse utöver det vanliga!!


Ha det bäst alla!


Ps..Vi har tagit andra Twinrix sprutan idag.. jag gillar inte sprutor.. sprutor gör ont! :-(

Mitt namn..

Jag tänker väldigt mycket, och det tror jag att ni har märkt. 
Nu på sista tiden försöker jag att stänga av, mycket för att allting i stort sätt är klart. Resan är bokad och betald.. Det är helt enkelt att bara gilla läget... även fast jag någonstans inte vill åka, bara vill ha det här över och samtidigt ser jag fram emot det otroligt mycket.
För att inte bli helt psykiskt störd försöker jag som sagt stänga av och flyta med. Försöka mentalt förbereda mig för själva flygresan. Den blir lång..Nästan 18 timmar. Ändå inte så länge med tanke på att vi ska till andra sidan av jordklotet.


Men vad jag svamlar, det är inte det jag skulle komma fram till!!
Utan det jag vill ha sagt var något som slog mig nu när jag höll på att dammsuga.


Mitt namn!!
För de som känner mig sen jag var barn hette jag något annat. Jag bytte förnamn för ja, vad kan det vara.. ca 8-10 år sen eller så. Kommer inte ihåg riktigt. Om jag nu skulle hitta min mor och jag då kommer och heter något helt annat än det namn hon gav mig.. Hur kommer hon att reagera och känna inför det?!
Anledningen till mitt namnbyte var att jag helt enkelt inte gillade min "första" namn. Det var inte jag. 
Jag har kvar det som mellannamn för att det är det enda jag riktigt har från min mor. Det var hon som gav mig det. Hon tyckte nämligen kvinnan från Adoptionscentrum var så snäll att hon erbjöd mig ett bättre liv hos något par i Europa, ett liv hon inte kunde ge mig. Därför ville hon att jag skulle heta som henne. När hon skulle uttala hennes namn Dorthy lät det som Doris och därför fick jag heta det.
Hur jag kom på mitt nya namn var under en period då jag chattade mycket på olika chattsidor på nätet. Där använder man sällan sina egna namn och då kom jag på Daniella. En kompis hade också ett påhittat namn så vi började kalla varandra dessa namn även privat. Sen började jag presentera mig som Daniella när jag träffade nya människor och till slut gjorde jag ett namnbyte. Naturligtvis har det varit en omställning för min familj att jag bytte namn. Men mamma var med om en händelse som gjorde att hon aldrig har sagt fel namn en enda gång efter det. Mina syskondöttrar har däremot haft lite svårt för vad jag heter.. :-) Men dom lär sig dom också. Och alla respekterar mitt namnbyte!! Det är det viktigaste.
Däremot har jag fått kommentarer att varför håller jag på att "fjanta" med "det här Daniella namnet".. ehh. jaa.. Jag heter så!! Det är ingen fix idé som kommer att gå över om något år, det är ingen fas i mitt liv. Det är så här jag heter, Daniella är mitt namn!!


Så, hur förklarar jag ev för min mor att det namn hon gav mig inte "dög"? Att jag kände att det inte passade mig?!? Blir hon sårad?? Jag försöker tänka på om Danne ville byta namn hur jag skulle känna då. Och andra sidan, det var inte jag som gav honom namnet. Det var hans far som faktiskt fick bestämma det. Jag ville att han skulle heta Robin. Men Daniel blev bra..  Lite fånigt bara att vi nästan heter lika.. haha... :-)


Förut har jag inte känt någon stolthet för mitt andra namn, snarare skämts för det. Men nu börjar jag sakta, sakta men säkert känna mer stolthet för det. Inte alla adopterade som får sitt namn av sin biologiska mor och får dom det är det ofta att namnet byts till ett svenskt namn när dom kommer till Sverige. Men mitt är kvar och mitt namn har varit min koppling till min mor genom alla dessa år!! Så ja, jag är stolt .. För jag fick det av henne!
Jag ska inte grubbla mer på det här, men som sagt. Det slog mig.. att det kan bli en känslosam grej att förklara.


Ha en bra dag och njut av höstfärgerna.. Det är vackert ute nu!


//D

Allt går framåt...

Ja, är det inte helt otroligt, men nu börjar det bli lite flyt i stället för allt oflyt som varit ett tag. Eller egentligen har väl väl inget speciellt hänt, det känns bara som att vinden har vänt. Kanske inte ska skriva så för då händer det något tokigt igen..


Har fått mail från Volontärresor. Har ju varit i kontakt med dom nu då Danne skulle vilja vara på en skola också. Dom hade ett förslag att han skulle vara med mig på barnhem för att på plats hitta en skola han kan undervisa på. Inse vilken merit och upplevelse det blir för honom. 15 år och undervisat engelska i Ecuador!?!! Hur många 15-åringar har gjort det!? 
Han själv börjar visa lite mer intresse nu sen vi pratade om allt för några dagar sen. Det känns otroligt skönt! Men som jag skrivit förut, jag tror varken han eller jag förstår vidden av det hela och vad mycket jag hitills har gjort. En klapp på axeln kan jag allt få..


Kommer ni ihåg ett av mina första inlägg. När jag sitter på biblioteket med Stora Fondboken i knäet?! Då insåg jag inte alls vidden av det hela. Inte heller hur ont jag skulle slita och hur dålig jag från och till skulle må. Nu vet jag det och även fast det har varit otroligt kämpigt, jag har grubblat mycket, gråtit mycket och mått risigt så börjar jag se ett ljus i tunneln. Men jag kommer att säkert att må dåligt till och från fortfarande.. en liten förvarning så ni är beredda menar jag.. :-) 
Vid den här tiden om en två månader är vi på plats och har avslutat våran andra projektdag. Sjuuukt skumt!! 


Volontärresors representant bad oss ha lite tålamod då det är ett specialsytt projekt för mig och Danne. Att få alla pusselbitar på plats. Men att dom arbetar på det. Känner stor tacksamhet att några därborta fixar och donar så mycket för att vår livs resa ska bli så bra som möjligt!! Helt otroligt..
Slutfakturan skulle skickas imorgon så den kommer väl nästa vecka. Huga ligen, det är en hiskelig summa... Jag väntar fortfarande på besked från en del organisationer. Mmm.. vi får se vad som händer.


Nä nu ska jag och min trötta hjärna koppla av ett tag.


Kram på er och ha det bra!!

Nu kom biljetten!!

Nu fick jag resfeber!!! :-/
Jag har inte bytt efternamn!! :-)


Urk.. vi ska iväg.. Ursäkta.. men jag tror jag måste gå och kräkas en stund!! haha.. Nej då, det ska jag inte alls.
Men hujjeda mig ett sånt äventyr vi ska ge oss ut på!!!


Me like!!!

Resan betald..

Nu är resan betald.. :-) Men biljetten fattas.. hahaha... dom drog pengarna i dag och det stog att det skulle komma ett mail sen med biljetten. Det har inte kommit nått mail.. Hmm.. Däremot i det mail jag först fick fanns en länk jag skulle trycka på och där stog det ett bokningsnummer och ett efternamn.. Som INTE var mitt!! 
Nu kan det ju vara så att jag har gift mig under helgen.. ;-) Så det är därför jag har nytt efternamn. Mycket kan ju hända när man arbetar på en krog.. ha ha.. 
MEN.. lugn! Det har jag inte!! :-) Så anledningen till mitt eventuella namnbyte vet jag inte. Har mailat och frågat vad som har hänt. 


Har även skickat efter min akt hos Adoptionscentrum. Där bakgrundsinformation finns bakom de officiella handlingar jag har här hemma. Nu slog det mig att jag kanske kommer att få veta mer om min mor!! Häftigt!!.......... Riktigt häftigt!!.... och lite skrämmande. 


Jag har pratat lite mer med Danne om allt också, hur han känner och tänker. Det är inte helt lätt att få en femtonåring att berätta hur han känner det. Han var inte så sugen att jobba med små barn.. Snarare i skolan. Jag ska maila imorgon till Volontärresor och höra hur den möjligheten ser ut. Det ultimata vore ju att det finns ett barnhem i anslutning till en skola. Så att vi får vara på samma ställe. För skicka honom själv någonstans gör jag inte!!! Han klarar det säkert, men inte mitt psyke!! 
Han vill både åka och inte åka. Han kommer att sakna sin pappa och djuren, känner att han kommer att missa en del i skolan. Det har han helt rätt i. Samtidigt så ser han fram emot det också. Tror han har lite svårt att förstå omfattningen på det här.. precis som jag. Är vi släkt eller?! :-)
Han skulle däremot tycka att det vore skojigt/roligt/konstigt att träffa min mor. Undra om vi tänker lika där. Jag tror att jag har en identitetsstörning.. jag tror att jag är svensk, ja jag är det. Men hmm.. hur ska jag förklara. Att jag faktiskt har en till mamma, en som jag har ärvt en massa egenskaper av. Precis som Danne har ärvt mina.. tyvärr många dåliga!! haha.. Men ja.. Är inte det lite konstigt?! Eller kanske inte... jag vet inte..


Näe.. nu ska jag sluta att grubbla och lägga mig och sova istället. Grubblandet blir jag inte klokare av!! Bara vithårigare!!! Det vill jag ju inte!!


God natt och sov gott! :-)

Bakslag... igen...

Näe hörrni.. Nu har det ju gått så bra ett tag och jag har känt mig rätt positiv. Så vi tar väl och tar ett litet bakslag igen då.. Vad ska vi hitta på då tycker ni?? En till avbiten tand?? näee.. jag tror att vi tar... BILEN!!!


Den som har läst bloggen vet att generatorn gick sönder för några veckor sedan. Vilket innebar en extra kostnad jag inte räknat med. Och jag var så glad när bilen var klar, körde den i typ en minut och jag hör ett konstigt ljud jag inte hört förut. Tänkte att det var konstigt men att det kanske var så en ny och fin generator skulle låta. Jaa.. jag är tjej!! Vad vet jag om sånt??! Det lät bara värre och värre var dag som gått, så i går fick hjälp av en jobbarkompis som åkte med mig och det tog honom ungefär 100 meter innan han sa Hjullager!!!
I den sekunden såg jag dollartecken och en resa inställd.. Pga av bilen!!!


Var iväg idag till Bilbolaget för att få deras bedömning och dom sa samma sak. Så nu har vi bokat in min lilla bil och kostnaden för detta lilla kalas: 2300:-!! Wiiihoooo.. SOM att jag behövde ytterligare en utgift!!  Men jag ska ringa runt till lite verkstäder och se om jag kan komma undan billigare. För dom här pengarna har jag absolut inte.. Jag har det knapert redan som det är nu och snart ska stora utgiften betalas för själva boende mm. Varje krona behövs, tanken är ju att vi ska kunna ha lite pengar till mat mm. 
Inget har jag hört från fonderna jag sökt heller. Så ja.. det ser ut i dagsläget som att jag har en rätt stor utgift att betala igen ... Så just bilen och tanden ingick INTE i min budget!


Men det är väl ingen mening att hänga tandkött för det!! Hade jag orkat hade jag jobbat mer på mitt andra jobb men det gör jag inte. Så det är bara att bita ihop och köpa mig en trisslott. Plötsligt händer det!!!
Dessutom känner jag mig fortfarande på bra humör.. jag kan inte göra annat än att skratta åt eländet.. :-) Vem sa att det här skulle vara smärtfritt??!? 


Nu skiter jag i bilen för en stund och har kvalitetstid med Danne istället!!


Ha det bäst!

Mamma...

Nu kommer jag att vara öppet ärlig.. men jag ska förklara lite om hur jag tänker i frågan om mina biologiska föräldrar bland annat.. Den som tycker det verkar fjantigt slutar läser redan nu.. :-)

Allt det här med resan tänker jag på många gånger per dag och det tar mycket av min energi. Mer än vad nån tror tror jag.. Tyvärr har jag börjat få ont i bröstet igen.. jag hade det när det var som mest stök på mitt förra jobb. Innan jag sa upp mig hux flux..

Ibland undrar jag vad i hela friden har gett mig in på? Vad ska det här vara bra för??

För många kanske det här inte skulle vara en sån stor grej, men som jag sagt förut, för MIG är det det. För mig handlar det om att jag ska tillbaks till ett land jag skulle växt upp i, ett land där jag hade haft mina vänner, fritidssysselsättningar mm.. mitt liv!! Min biologiska familj.

Jag har sagt förut att jag inte tänkt leta reda på min biologiska mamma. Men jag börjar sakta fundera i andra banor. För både min och Dannes skull, för att han ska få se sin biologiska mormor och kusiner om han har det. Så imorgon kommer jag nog att börja dra i lite trådar att  försöka hitta henne. Men hur kommer jag att känna om hon inte lever?! Den kvinna som en gång bar på mig och födde mig?? Den kvinna som är min mor!! Hon finns inte längre, jag fick inte se henne och hon fick inte se mig växa upp eller se sitt barnbarn!. Hon fick inte veta att vi fick det så otroligt bra... redan nu känner jag en så stor och djup sorg och smärta över det, det gör så ont... Men jag kan ju inget göra om det är så! Ingenting!!!

Och lever hon?! Hur kommer jag att känna då?? Att för första gången i mitt vuxna liv få se henne. OM hon nu vill se mig?!? Det kanske inte heller är så självklart.. Vad gör jag då??Hennes familj kanske inte ens vet om att jag existerar ?! 
Har hon tänkt på mig när jag fyllt år, julaftnar mm?!
Kommer ihåg en julafton när jag var barn, jag var så otroligt ledsen. Bara grät. Mia kom och frågade vad det var. Sa att jag undrade om min mamma tänkte på mig nu eller om hon hade glömt bort mig, och om hon fick nån julklapp?! Hon sa att hon helt säkert tänkte på mig! 


Tänker nån nu att jamen.. vaddå.. ta allt det här där borta, när du väl är på plats. Men det funkar inte så för mig. Det här är en tankeprocess som jag förmodligen måste gå igenom, vare sig jag vill eller inte..
Det var ett tag sen jag skrev det här inlägget, osäker på om jag skulle lägga ut det eller inte. Varje gång jag läser det gör det så ont och tårarna bara rinner.. Men kände att lika bra å få det ur sig .

Nu ska ni inte tro att jag glömt bort min riktiga mamma i det här. Mamma är mamma!! Mamma är den som alltid funnits där för mig, tröstat mig när jag slagit mig, bett mig gå upp till pappa för att sitta där och pladdra istället för hos henne i köket, hon som hjälpt mig med Danne, tjatat om att jag ska gå en matlagningskurs.. henne och pappa jag har ringt om jag vill prata om saker och som ALLTID stöttat mig i allt galet jag gjort. Tror aldrig hon sagt att ”NEJ!! Det här gör du bara inte!!” Så har aldrig pappa heller sagt. Någonsin! Mina föräldrar är nog dom mest godhjärtade människor som finns och som aldrig dömer någon människa. Jag har nog aldrig hört mamma och pappa prata illa om någon, även fast dom kanske har kunnat ha anledning.
Tror heller aldrig att jag förut varit i sånt behov till att åka hem till dom i Alsen som jag är nu. Det är SÅÅ otroligt skönt att bara åka dit, sitta och prata om allting. Dom är så lugna och så BÄST! Visst är dom nog oroliga men dom tror på mig, dom ser nog också hur jobbigt det här är för mig och hur mkt jag måste tänka på och hålla reda på. Men Alsen har nog blivit mitt andningshål.. det är där jag hämtar min energi nu. 
Jag har varit dit idag och pratat med mina kära föräldrar och mamma är orolig. Hon hade haft svårt att sova någon natt.. Eftersom det är oroligheter i Ecuador nu. Men hon sa att det kändes bra nu sen hon pratat med mig och fått veta hur jag tänkte kring allt det här.

Jag har svårt att föreställa mig att jag är där.. på plats i Ecuador. Det känns så overkligt! Jag är så svensk, jag ser Sverige som mitt land, det ÄR mitt land också. Men jag ser ju inte ut som andra svennar direkt. 

Ja, det här är nog det sjukaste jag har gjort någon gång i hela mitt liv. Det som garanterat kommer ha mest påverkan på mitt fortsatta liv och som kanske förändrar mig mycket, eller inte alls. Ingen som vet. Måste erkänna att jag nog varit lite naiv till en början. Att ja ja.. det är bara att resa dit och jobba sen hem. Jag har nog inte riktigt räknat med alla de här känslorna som skulle komma. Men det gjorde dom.. och nu får jag ta tag i det.. 33 år och NU börjar jag fundera på vem jag verkligen är?! Crazy!!

Någon kanske tycker Gud vad hon gnäller.. om det är så jobbigt.. ÅK inte då!! Men det är inte ett alternativ!! vi SKA åka!! Ibland har jag tänkt på det en kille sagt till mig när jag tvekat och velat hoppa av. Han gick i kursen innan oss och sa: "Är du en quiter? Hoppar du av saker? " NEJ.. det är jag inte!! INTE i detta fallet.
Jag försöker tänka på allt jag kommer att uppleva, allt jag får se, alla lukter, människor jag kommer att träffa. Det överväger, samtidigt är jag orolig i själen och redan nu har resfeber. Jag tror jag är rädd för alla känslor jag får i det ögonblicket jag kliver ur planet. Att det blir för mycket helt enkelt.. det är ju ingen trip till Rhodos direkt. (Absolut inget ont om Rhodos) Samtidigt känner jag en viss glädje och nyfikenhet jag inte känt förut.. Mer positiv känner jag mig ändå än .. kanske inte märks så tydligt här, men det gör jag..


Det kommer att gå bra.. vi kommer att få vara med om något otroligt häftigt under våra månader i Ecuador!! 

Är jag knäpp?

Nu tänker säkert någon spontant jaa.. behöver du ens fråga det??
Det jag tänker på nu är att jag självmant åker till ett land som det är oroligheter i för tillfället. Visst det kan hinna lugna ner sig till dess. Men nog funderar jag på om det här är nått "tecken" eller bara ytterligare en prövning på denna guppig väg mot målet....
Så idag har jag ägnat halva min praktikdag i telefon och mail för att höra mig för om hur läget är. Just nu fokuserar Volontärresor på de volontärer som redan är i landet eller de som far nu på måndag. Vilket man kan förstå.
Men om det inte är lugnare så kan avresedatumet ändras och plats. Att vi åker till ett lugnare ställe eller till Galapagosöarna. Det är väl kanske inte helt som jag tänkt mig. Det var ju i Quito jag ville leva och bo och få en vardag. Men jag hoppas på att inget ändras. Dom på Volontärresor avrådde mig ändå att boka biljetter, men ju närmare vi kommer desto dyrare blir biljetterna och nu fanns det ett par för 9706 kr st. Sen tillkom massa grejs ifall flygbolaget går i konkurs mm, kanske inte troligt men bra ändå. Och även lite andra saker tog jag för att säkra att vi kommer hem eller att vi inte får pengar tillbaka ifall vi måste ställa in allt. 
Det hade även blivit en miss i planeringen för när projektet ska starta.  Men nu är det ordnat. Projektet börjar den 6 december. Vi åker kl 06:50 från Arlanda den 5 december så vi flyger härifrån stan på lördag den 4 december , vilken tid vet jag inte riktigt än.


Dannes pappa skickade sms och frågade om vi var riktigt säkra på att vi skulle åka nu när det är oroligheter. Ja.. det är vi.. Men jag kan förstå att han blir orolig att hans grabb ska åka dit. Vem skulle inte bli det?! Pratade lite med pappa också och han lät ändå hoppfull. Han hade hört att det hade lugnat sig och att dom trodde att det skulle bli bättre framöver. 
Pratade lite med Danne om allt det här. Han vet inte vad han tycker säger han. Han missar mycket på skolan och ja det gör han men han verkar ändå inställd på att åka. Han pluggar som aldrig förr och fick VG på ett prov han hade nu i engelska. Skitbra!! Men han vill inte prata spanska, han tycker det är ett fult språk. Är det hans förra spanskalärare som avskräckt honom så för språket?? Är det så ser man verkligen hur viktigt det är med bra lärare som lyssnar på eleverna.. Ja.. jag har frågat en kompis om hon ev . kan lära ut lite spanska om hon känner att hon har tid och ork. Vi får se vad hon svarar..


Nu blev det ett långt inlägg igen, men det får ni leva med.

Nått vattenfall i Ecuador

Var iväg igår på en affär och då berättade jag att vi skulle iväg till Ecuador. Den tjejen tyckte det lät skitspännande. Sen kommer frågorna om mina biologiska föräldrar. Vet jag vilka dom är? Har jag några namn på dom? Ska jag söka reda på dom? Nähe inte.. men varför inte det? ska jag inte passa på när jag är där? Vill jag inte veta hur dom ser ut? Mm mm... 
Samtidigt som jag förstår att folk undrar blir jag lite, inte sårad, men lite illa berörd när frågorna kommer så där. Det är som att det är så självklart att jag ska leta reda på min familj. Men varför skulle det egentligen vara så självklart?? 
Hmm.. ja.. mer om just den här frågan ska jag ta upp i ett annat inlägg.. Så får den som undrar veta exakt hur jag tänker kring den frågan.. Det är en rätt tung bit i min hjärna nu.. och hjärta.. 


Nu ska jag bara ta det lugnt i soffan.. Sååå skönt! :-)
Ha en bra helg på er!


Kram från mig som mår bättre och bättre och fått tillbaks styrkan igen.. :-).. en stund iaf..haha