Mitt namn..

Jag tänker väldigt mycket, och det tror jag att ni har märkt. 
Nu på sista tiden försöker jag att stänga av, mycket för att allting i stort sätt är klart. Resan är bokad och betald.. Det är helt enkelt att bara gilla läget... även fast jag någonstans inte vill åka, bara vill ha det här över och samtidigt ser jag fram emot det otroligt mycket.
För att inte bli helt psykiskt störd försöker jag som sagt stänga av och flyta med. Försöka mentalt förbereda mig för själva flygresan. Den blir lång..Nästan 18 timmar. Ändå inte så länge med tanke på att vi ska till andra sidan av jordklotet.


Men vad jag svamlar, det är inte det jag skulle komma fram till!!
Utan det jag vill ha sagt var något som slog mig nu när jag höll på att dammsuga.


Mitt namn!!
För de som känner mig sen jag var barn hette jag något annat. Jag bytte förnamn för ja, vad kan det vara.. ca 8-10 år sen eller så. Kommer inte ihåg riktigt. Om jag nu skulle hitta min mor och jag då kommer och heter något helt annat än det namn hon gav mig.. Hur kommer hon att reagera och känna inför det?!
Anledningen till mitt namnbyte var att jag helt enkelt inte gillade min "första" namn. Det var inte jag. 
Jag har kvar det som mellannamn för att det är det enda jag riktigt har från min mor. Det var hon som gav mig det. Hon tyckte nämligen kvinnan från Adoptionscentrum var så snäll att hon erbjöd mig ett bättre liv hos något par i Europa, ett liv hon inte kunde ge mig. Därför ville hon att jag skulle heta som henne. När hon skulle uttala hennes namn Dorthy lät det som Doris och därför fick jag heta det.
Hur jag kom på mitt nya namn var under en period då jag chattade mycket på olika chattsidor på nätet. Där använder man sällan sina egna namn och då kom jag på Daniella. En kompis hade också ett påhittat namn så vi började kalla varandra dessa namn även privat. Sen började jag presentera mig som Daniella när jag träffade nya människor och till slut gjorde jag ett namnbyte. Naturligtvis har det varit en omställning för min familj att jag bytte namn. Men mamma var med om en händelse som gjorde att hon aldrig har sagt fel namn en enda gång efter det. Mina syskondöttrar har däremot haft lite svårt för vad jag heter.. :-) Men dom lär sig dom också. Och alla respekterar mitt namnbyte!! Det är det viktigaste.
Däremot har jag fått kommentarer att varför håller jag på att "fjanta" med "det här Daniella namnet".. ehh. jaa.. Jag heter så!! Det är ingen fix idé som kommer att gå över om något år, det är ingen fas i mitt liv. Det är så här jag heter, Daniella är mitt namn!!


Så, hur förklarar jag ev för min mor att det namn hon gav mig inte "dög"? Att jag kände att det inte passade mig?!? Blir hon sårad?? Jag försöker tänka på om Danne ville byta namn hur jag skulle känna då. Och andra sidan, det var inte jag som gav honom namnet. Det var hans far som faktiskt fick bestämma det. Jag ville att han skulle heta Robin. Men Daniel blev bra..  Lite fånigt bara att vi nästan heter lika.. haha... :-)


Förut har jag inte känt någon stolthet för mitt andra namn, snarare skämts för det. Men nu börjar jag sakta, sakta men säkert känna mer stolthet för det. Inte alla adopterade som får sitt namn av sin biologiska mor och får dom det är det ofta att namnet byts till ett svenskt namn när dom kommer till Sverige. Men mitt är kvar och mitt namn har varit min koppling till min mor genom alla dessa år!! Så ja, jag är stolt .. För jag fick det av henne!
Jag ska inte grubbla mer på det här, men som sagt. Det slog mig.. att det kan bli en känslosam grej att förklara.


Ha en bra dag och njut av höstfärgerna.. Det är vackert ute nu!


//D