13 Oktober

Jag utanför det sjukhus jag föddes på.

”Hon gick in genom dörrarna till den rosa byggnaden som var ett kvinnosjukhus. Maternidad Isidro Ayora stod det ovanför dörren med guldtext. Hon hade ont. Inte bara av värkar utan också i hjärtat. Hon visste att när hon kom ut igen då skulle hon inte ha den bebis hon hade i magen med sig. Hennes två andra barn var kvar hemma.

Förlossningen gick bra. Hon fick se den lilla flicka hon burit på i nio månader, hon fick se hennes mörkbruna ögon, hennes kolsvarta och ruffsiga hår, hennes stora kinder, lena hy. Alla fingrar och tår fanns där, hon var perfekt. Men hon kunde inte behålla henne. Hur skulle hon kunna försörja ännu ett barn? Det skulle aldrig gå och det visste hon.

Samma dag lämnade hon sjukhuset med en stor sorg och smärta i hjärtat. Vad skulle hända med hennes lilla dotter? Vem skulle ta hand om henne? 

Hon hade hört att hennes dotter skulle adopteras till ett annat land, men skulle hon få det bra där? Hur skulle de som adopterade henne vara?

Hur skulle hennes liv se ut? Hur skulle hon bli som vuxen?

Det var frågor hon aldrig skulle få veta och det gjorde så ont inom henne. Att aldrig få veta!”

Jag undrar om det var så min biologiska mor tänkte och kände den dagen då jag föddes.

Min mor heter Dorila och jag föddes den 13 oktober på Maternidads kvinnosjukhus i Quito, Ecuador.

Jag hoppas att jag en dag kommer att få möjligheten att tala om för henne att jag fick det bra. Att jag fick bra föräldrar.

Att jag själv fick en son och är lycklig..

Att jag en dag åkte tillbaks med honom till det land jag föddes i och fick veta mer om mig själv och den mor jag vet finns där... 

Jag undrar om hon tänker på mig lika mycket som jag tänker på henne idag....