Hur hade jag tänkt mig det här egentligen?!?

Det slog mig nu.... jag är lite sen jag vet..
Men efter 8 veckor ska jag lämna dessa barn på barnhemmet!!! Jag vet inte men jag tror att jag nog har fäst mig vid dessa barn otroligt mycket.. Det kommer att kännas som att jag lämnar mina egna barn!! Hur ska jag klara av det??
Jag ska jobba med barn i åldern 0-6 år.. alltså ganska spridd ålder. De som känner mig vet att jag trots min utbildning inte är så förtjust i barn. Kanske lite kontroversiellt men ja, så är det. Jag håller dom gärna på avstånd, varför vet jag inte riktigt. Dock känner ju barn av det och kommer gärna till mig. En kompis son kommer alltid och vill att jag ska läsa bok för honom. Sist sträckte han till och med upp armarna och ville att jag skulle lyfta upp honom :-/  Jag känner mig rätt obekväm men läser den otroligt spännande boken om traktorer och bilar för honom. Han kanske känner det som sin uppgift att förbereda mig för det som komma skall. Det kan ju vara bra.. :-)
Men såna där små saker, som bäbisar, dom är ju rätt söta och jag är rädd att jag kanske fäster mig lite för mycket vid dom. Tänk om det slutar med att jag har en med mig hem?! Ja, skulle det chocka nån egentligen?!? Hmm.. njaee.. jo.. en.. MIG!! :-D

Jag ett par år gammal.

Kommer ihåg första gången jag lämnade Danne hos mormor och morfar. Jag visste ju att han hade det bra men det gjorde ändå ont. Det är ju mitt allt!! Nu ska jag lämna en hel hög barn och som jag kanske aldrig får veta hur det går för, vad som händer med dom, får dom tillräckligt med kramar och kärlek under sin uppväxt?? 
Jag kan nog uppfattas som rätt kall och hård ibland, men även jag har ett hjärta och just när det gäller det här så gör det riktigt ont i det. Ser nästan framför mig när vi går därifrån sista dagen, en hel hop med bruna små ögon som tittar efter oss. Mitt hjärta kommer att brista fullständigt!!! Hur ska jag klara av det??
Jag får helt enkelt se till att komma tillbaka.


Jag håller just nu på att genomleva en av mitt livs längsta drömmar. Den som säger att förverkliga sina drömmar är lätt och kul den människan ljuger. Beroende på vad det är för dröm naturligtvis. Men det här har varit det mest jobbiga jag gjort i hela mitt liv!. Många andra saker i mitt liv har varit jobbiga men det här tar nog ändå priset.
Jag tror att jag kommer att känna mig så malplacerad, jag ser ut som de flesta där men jag är ändå helt fel! Det känns så overkligt allting. Om bara några veckor kommer vi att gå omkring på gatorna där. Se, höra, känna lukten av det land som jag föddes i. I det land där också min mor och min släkt finns. Det är så absurd och så ogreppbart så det inte är sant.. Jag kommer nog få be Danne nypa mig i armen X antal ggr för att jag ska fatta.


Och stackars ni som får läsa om allt detta... Det är förvisso självvalt men jag kommer att uppfattas som ännu mera labil än vad jag redan gör!! illa.. Men äh... det är smällar jag får ta. 


Nä.. nu ska jag göra nått vettigt.. eller kanske inte... 


Ha de bra i snöyran iaf..


.