.... förkylningen alltså...
Den började ju sakta förra onsdagen men kom igår em när jag var på praktiken i Hammerdal. Kände mig lite klen på morgonen men åkte iväg ändå. Sen på em blev det sämre. Fick åka hem från kvällsjobbet tidigare.
Och nu har jag nyss vaknat för jag är så slemmig i halsen och varm i kroppen. Ska försöka ge mig ner på stan och köpa mig lite medikamenter sen.
Har ni några bra förslag?
Jag får ju ändå vara glad att den kommer nu så den inte kommer när vi ska åka. Vem vet vart vi hamnat då? I Abu Dabi eller Grönland kanske.. Illa.. riktigt illa!!
Är det ingen som vet om nån/några som vill hyra en lgh för ett par månader?? Det är en dum tid jag vet, men det vore så bra om den blev uthyrd under tiden vi är borta. Vet ni om någon så tipsa dom gärna om mig. Antingen kan man skriva här eller till min mail. Från den 4 december tills den 10 februari. Kan ev bli hela februari ut, kan bo hos mina föräldrar under några veckor om det skulle behövas.
daniella.mattiasson@gmail.com
Mona frågade igår om jag verkligen förstår att jag ska iväg.. Helt ärligt så tror jag nog inte det. Det känns så overkligt!! Det tror jag har att göra med alla drömmar man har, oavsett vad det är. När dom blir förverkligade, att man har svårt att förstå att det verkligen händer.
Samtidigt kan jag tänka att jag känner för mycket och tänker för mycket. Skit i allt och go with the flow så att säga. Att jag bryr mig för mycket att det inte sån big deal eller så speciellt. Att Ni ska tycka att "Jamen.. Va sitter det i? Vad är så speciellt att åka iväg så här? Hur många har inte gjort det tidigare?!"
Sant så sant.. flera hundra har säkert gjort det före mig/oss. Många adopterade har åkt tillbaks till sina ursprungsländer tidigare. Så det är väl inget ovanligt i sig. Nu kan inte jag prata för alla andra, men jag tror att för de som varit iväg, att det har varit lite jobbigt, man har tänkt och känt mycket. Särskilt om man åker tillbaks i vuxen ålder. Att inse faktum att man faktiskt inte är från Sverige. Jag har alltid känt mig så svensk och när någon har frågat vart jag är född naturligtvis sagt Ecuador. Men det har bara varit ett ord/namn på ett ställe långt långt bort. Som jag inte alls kan relatera till eller har någon relation till.
Nu kommer det inte att vara det längre.
Nu kommer det namnet bli en verklighet... Det här kanske låter jätteflummigt och jag är inte alls säker att ni förstår hur jag tänker. Ha lite med i beräkningen att jag feberyrar.. :-)
Men ja... Nu kommer jag att kunna säga att jag har varit tillbaks och att jag antingen trivts eller inte gjort det. Jag kommer att ha en relation till det land jag är född i, jag kommer att känna folk där. Jag kommer att få en vardag där och jag kommer även att ha med mig min son. Han kommer också få se en del av sig och mig som han inte visste fanns. Tror inte han heller har förstått riktigt att vi ska iväg. Måste ligga i släkten att vi är så tröga :-)
Han har börjat prata mer om resan nu, inte mycket men lite. Att säga att han ser fram emot det ska jag inte göra. Men han har nog börjat vänja sig vid tanken. Det här kommer att vara en nyttig upplevelse för honom och mig. Han är dessutom den absolut yngsta volontären våran organisation har skickat iväg. Bara det är lite spännande. :-)
Nä.. nu måste jag försöka sova lite och krya på mig och inte grubbla så mycket.. ha det bäst !
//D
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar