Ja.. vad ska jag säga. Jag känner ett lugn inombords, ett konstigt lugn... samtidigt en sorglig oro... Vet inte hur jag riktigt ska beskriva det. Jag oroar mig inte för praktiska saker längre.. Händer saker så gör det det och då får jag ta tag i det då. Har lite kontakter i Ecuador så jag är ju inte helt strandsatt om något skulle hända.
Men alltså... Förstår ni att jag ska "hem"?? Jag gör det nog fortfarande inte. Allting känns så overkligt. Så konstigt.. Som jag sa på tjejträffen i lördags. Jag har aldrig fått det så konkret som nu att jag är adopterad, att jag är född i ett annat land. Jag har aldrig tänkt på det så.. Sen skällde jag lite på dom att dom aldrig sagt åt mig att jag ser annorlunda ut!! haha... Det här kan verka skitkonstigt för en del. "Vet hon inte att hon är mörkt???" KLART som korvspad att jag vet det! Men jag har väl aldrig reflekterat så noga över mitt ursprung.
De som är adopterad kanske förstår lite hur jag tänker och känner i det här. Andra kanske tycker att men Big Deal.. men för mig är det det!! För mig är det något jag pratat om sen jag gick i tvåan typ då mitt minne anlände i form av min barndomsvän Cissi... :-) Detta är något jag alltid pratat om, men ALDRIG något jag tänkt närmare på att utföra. Förens nu.. NU är det verkligt. NU är jag på väg och Danne med.
Det här lugnet jag känner.. Kan vara så att jag redan har bestämt mig att åka för ca ett halvår sen. Hade jag inte bestämt mig då hade jag nog inte åkt. Men för er som hängt med bloggen så har det varit en känslomässig berg och dalbana. Hade jag vetat hur jobbigt allt skulle vara hade jag nog inte gjort allt detta. Cissi är övertygad om att det hade jag visst gjort. Hon kan ha rätt.. :-)
Det är fortfarande många som kommer fram och frågar om det är jag som ska åka till Ecuador och som har läst artikeln. Dom önskar mig lycka till och allt. Det känns hur kul som helst och jag uppskattar det enormt. Att vilt främmande människor önskar lilla mig lycka till. :-)
Många säger att dom är avis, att va kul, spännande mm.. och Jaa det kommer det att bli.. men jag förstår ändå inte riktigt.. Varför är man avis? Varför tycker man att det ska bli kul eller spännande?
Jag kanske är dum men näe, jag fattar inte inte helt... eller jo.. den spännande delen fattar jag.. Jag förverkligar förvisso en dröm jag haft sen barn. Men det är inte det jag tänker på... För mig innebär resan så mkt mer än bara att åka iväg och jobba i ett par månader. För mig är det så många känslor inblandade, känslor som jag kanske inte ens visste fanns undanstoppade. Så många frågor om mig själv, vem jag är mm...
Mitt första mål är att försöka ta reda på vilken by jag är född i, åka dit, bara sätta mig någonstans, känna in atmosfären, veta att här någonstans fanns eller finns min mor. Här skulle jag ha levt.. ! Jag tror jag skulle åka dit själv.. iaf första gången. Andra gången ta med mig Danne.
OM jag hittar något om min mor, alla känslor kring det.. jag är nog mest rädd att bli avisad. Att hon, min mor inte vill veta av mig. Jag kan inget göra åt det. Eller om hon alltid har väntat på mig, alltid hoppats på att jag en dag ska stå utanför hennes dörr.
Inse att OM jag verkligen hittar något, att stå utanför hennes dörr och vänta på att hon öppnar!. Min mor!. Jag tror jag skulle kräkas av ren nervositet, eller skicka fram Danne istället.. :-) Tänk om hon stänger igen dörren mitt framför ansiktet på mig..
Jag gråter lika mycket varje gång jag tänker på min mor....
Och Danne då, han säger inte så mkt. Han kommer sakna djuren säger han och det förstår jag. Det är hans allt. Jag kommer också att sakna dom. Han kommer även sakna sin pappa, tror inte heller Danne förstår riktigt att vi är på väg.
Och jag har så SJUKT dåligt samvete för honom. Jag har varit hemma så otroligt lite de sista månaderna. Han kommer hem vid halv fyra och halv fem har jag åkt till jobbet. Kommer hem, en timme senare går han och lägger sig. Det är han som tar hand om matlagningen, har inte ens en aning om vad som saknas i kylskåpet längre. Han har stenkoll, har inte orkat hjälpa honom med läxorna som jag borde. Har inte orkat prata med honom om vad som händer i hans liv som jag borde. Har ingen koll alls!! En mamma SKA inte ha så lite koll som jag har haft nu sista tiden!! Tack och lov är han en lugn grabb som står med båda fötterna på jorden, han är trygg. Och jag hoppas att vi kommer varann nära igen under resan. Nära står vi varann.. men närmre. Åh min lille pojke som är en stor grabb och som jag älskar över allt annat!! Hur kommer han att uppleva allting?!
Ja kära nån... vad ska det bli av allt detta?? ... JO... det SKA bli bra!! Det ska bli vårat livs största upplevelse. Det ska det bli.......
Nu.. sova ... godnatt... :-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar