Har inte mått så bra sista veckorna

Det här inlägget har jag börjat på många gånger men vet inte hur jag ska få till det... Bäst jag varnar för ett långt och personligt inlägg redan nu.

Jag har som sagt inte mått så bra ett tag. Inte sen den 17 januari ungefär... och efter Amazonas färden har jag räknat ut att jag sovit fem timmar.. inte så mkt.... och mått risigt, både fysiskt och psykiskt.

Det finns naturligtvis en anledning till att jag inte har mått så bra. 

Och den anledningen är att jag har väntat på besked om min mor.

Den 17 januari då Fabian var till oss kom vi att prata om min mor, jag gick och hämtade mina papper och visade honom ett som är på spanska. Han läser det och tittar helt plötsligt på mig och säger: " Du har två syskon till!" 

Min min var nog obetalbar.. jag bara stirrade på honom varpå han sa "ooppss, sorry..." Det kom som en smärre chock för mig. Den andra chocken får jag en halv minut senare. Jag har min mors personummer OCH jag vet nu vart jag är född. Det är på Maternidads barnsjukhus som ligger i Quito på väg till Old Town. Vi har åkt förbi där en gång tidigare...

All information har jag haft hela mitt liv, men aldrig fått översatt. Klantigt kanske några tycker men jag är faktiskt glad att jag inget vetat om det här. Jag tror att jag under mina år grubblat något kopiöst över min familj och mått dåligt över det.

Vi for ett par dagar efteråt in till Quito för att uträtta lite ärenden och gå till Registro Civil kontoret där. Det är som folkbokföringen. Efter springande i korridorerna efter någon som kunde engelska fick vi hjälp. Tyvärr fattades det en siffra i min mors personnummer men dom sökte på namnet. Och dom fick upp henne!! Min första fråga var om hon levde eller var död, det blinkade rött nämligen så jag trodde hon var död. Förstår ni den bråkdelen av sekunder innan dom kollat upp det!?! Det var hemskt!! Men sen sa dom att hon lever!! Jag var på vippen att börja gråta och det gör jag nästan nu också då jag skriver det här. Det var sån lättnad! Jag hade blivit så otroligt ledsen om hon varit död.. det hade känt så hemskt och jag hade känt mig så obeskrivligt tom. 

Jag fick veta att min mor var 20 år gammal då hon fick mig, hon har födelsedag dagen innan jag åkte till Sverige för X antal år sen. Vilken födelsedagspresent att skicka iväg sin dotter..... hemskt!!

Däremot bor hon inte i Quito längre. Hon bor i Machala en stad som ligger söder om Guayaquil. Jag kunde få fram hennes adress men inte telefonnumret och sen inte mycket mer. Jag var tvungen att kolla på lokalkontoret i Machala i såfall.

När jag fått all den infon gick vi ut och jag kan ärligt säga att jag var omtumlad. Var tvungen att sätta mig utanför byggnaden en stund för att samla mig. Helt plötsligt på några minuter hade jag fått en bakgrund..

Carmen och Patrick har varit ovärderliga i allt det här. Carmen sökte på "Eniro" här och fick upp två namn med likadant efternamn som jag hade då jag föddes och som min mor har, hon ringde de nr. Tyvärr var det ingen på de nr som kände till min mor. Eftersom vi visste att hon bor i Machala satt Carmen och funderade på om hon kände någon där men det gjorde hon inte. Den dagen jag och Carmen åkte in till Quito för att "shoppa" gjorde vi inte bara det.. vi träffade även Rosario från Adoptionscentrum. För att hon skulle kunna ge Carmen råd om vi hittade några släktingar till mig. Vad hon skulle tänka på mm eftersom det här är en ganska chockartad händelse för eventuella släktingar till mig.

Patricks funderade också (berättade för honom också om vad jag fått veta) om han visste om någon i Machala och kom fram till att hans svägerska hade bott i där och hade vänner kvar där. Han bad svägerskan kontakta vännen och jag skickade ett mail som vidarebefordrades  dit. Där skrev jag om lite "kännetecken" som min mor bör känna till om mig. Så att OM hon som letar min mor i Machala, inte skulle "luras" att den person hon hittar säger att hon är min mor fast hon inte är det. Sånt har tyvärr hänt. Jag skickade även med bilder på mig och Danne och ett på mig då jag var liten. Den här kvinnan skulle då åka till den adress jag uppgett och se om hon fann min mor. Och OM hon ville träffa mig och Danne. I såfall skulle vi åkt ner till Machala i söndags kväll. Allt det här hände några dagar innan vi skulle åka till Amazonas. Så det är det jag väntat på att få besked om och därför jag inte mått speciellt bra.

Idag fick jag besked.. Kvinnan har åkt till adressen men det fanns ingen kvinna med det namnet där. Inga grannar kände heller till namnet. Men sökandet är inte slut för det. Patrick har lovat att fortsätta kolla upp det här och hålla kontakt med mig efter att vi farit hem. Och kvinnan i Machala som hjälpt oss kanske kan gå till lokalkontoret för att få fram mer uppgifter. Kanske även om mina syskon och har jag tur kanske jag kan få tag på dom och på så vis få kontakt med min mor. Patrick skulle i såfall hjälpa till och förmedla kontakter mellan oss.

Ni kanske undrar varför jag inte skrivit om det här tidigare.. men det har varit så personligt och jag har inte velat skriva något förens jag fått besked om hon i Machala hittat min mor. Min mamma och pappa har vetat om allt från dagen då Fabian berättade att jag hade syskon. Även några andra få vänner har vetat om det. Det här har varit otroligt jobbigt och jag har gråtit åtskilliga tårar för vad vet jag inte egentligen. Oron att hon inte vill veta av mig eller Om hon vill träffa mig och möta henne för första gången.. Allt har varit så omtumlande och konstigt. 

Nu när jag vet det jag vet känns det rätt ok. Jag känner mig stolt över att jag själv tog reda på om hon levde eller inte. Det betydde mycket att jag gjorde det själv. Att jag fick förstahandsinformationen. Jag är otroligt glad och tacksam över Carmen och Patricks hjälp i det här. 

Sökandet är ju inte över.. och jag kommer ju att åka tillbaka och då kanske jag hittar henne. 

Patricks svägerska frågade om jag var säker på att jag inte också kom från Machala, för nu fick jag höra att jag ser ut som människorna där istället. Jag kanske gör det.. men min mor åkte hit för att söka jobb mm och födde mig här. Vad vet man..

Hon var alltså 20 år hade redan två barn sen innan, antar att hon kanske var runt 16-17 år då hon fick sitt första barn. Nu är hon alltså 55 år.

En del av er kanske har undrat om jag verkligen inte har sökt min familj här. Det gjorde jag, även fast det inte var helt av egen fri vilja. Men jag är glad att jag vet det jag vet nu. Samtidigt som det känns ok så gör det ont i hjärtat att jag inte fick träffa henne den här gången. Och inte fick svar på de frågor jag har. Förhoppningsvis kommer jag att få det en dag...

Jag känner mig lugnare än jag gjort på många dagar och faktiskt lite glad och jag hade kanske kunnat sova inatt om det inte var för tatueringaen jag gjort som smärtar lite.. alltid är det nått! :-)

Skickade sms till stackars pappa kl 12 på natten eran tid för att meddela de senaste. Mina föräldrar har peppat och stöttat mig enormt sen jag började nysta i det här. Jag vet inte hur det känns för dom men det är nog rätt omtumlande det också.

Tänk va... jag har två syskon till. Dom kanske till och med är helsyskon!! Och äldre än mig.. jag hoppas att jag har en bror, har alltid velat ha det. Och jag hoppas att jag på något sätt lyckas få kontakt med någon av dom.

Så... nu vet ni också. Tänkte först inte skriva nått alls, men jag har redan fått frågan om jag sökt min familj och jag får säkert frågan då jag kommer hem. Nu kanske det inte är så många som läser bloggen. Men några vet det nu iaf och på nått sätt känns det lättare. 

Nu ska jag och min onda axel gå och sova.

Vi ska njuta riktigt ordentligt sista dagarna här.. inte axeln och jag utan bara jag! :-)

Chao