 |
| Jag på mitt allra första passfoto.. ca 2-3 månader gammal |
Hon hade någon gång under dagen fött fram en lite flicka som var 45 cm lång och var väldigt liten. Kvinnan var nog väldigt lycklig samtidigt väldigt rädd och olycklig. Hon undrade hur hon skulle klara av att ta hand om den här lilla flickan, delvis för att hon förmodligen inte hade pengarna och för att flickor inte var så mycket värda i landets ögon.
Hur skulle hon försörja både sig själv och den lilla flicka?
Hur skulle hon kunna ta hand om henne?
Hon fick då veta att par i Europa önskade sig barn men inte kunde få barn.. Hon ville då att hennes lilla flicka skulle hamna hos ett av dessa paren.
En dag gav hon då bort sin lilla flicka till en kvinna från en organisation som hjälpte de här paren. Denna dag var nog en av de jobbigaste dagen för denna kvinna i hennes liv, det kändes nog fruktansvärt hemskt att lämna sin lilla flicka till en okänd kvinna och till ett helt okänd land och liv!
Skulle hon någonsin få se henne igen? Skulle hon få det bra? Skulle någon verkligen ta hand om henne?
Det den här kvinnan aldrig fått veta var att den här lilla flicka kom fram till det här landet, lyckligt och väl. Möttes av en förväntansfull familj som länge hade väntat på den här lilla flickan. Som redan såg henne som sin dotter och syster.
Det här flicka, hon fick vänner, gå i skolan, fick arbete och fick det bra. Med massa skratt, kärlek och värme under sitt liv.
Nu är den här flicka inte liten längre, hon är vuxen och har ett eget barn. Och hon är på väg till det land och till den kvinnan som en gång födde henne. Hon kanske inte kommer att få chansen att träffa henne. Men genom att komma tillbaks till landet tror hon att den här kvinnan ska känna på sig att hon är tillbaks och att hon har haft det bra i sitt liv.
Den här kvinnan är på väg att göra sitt livs resa tillsammans med sitt barn...
Den här kvinnan kommer att få se och försöka förstå lite om hur hennes liv kanske hade varit i det landet
Den här kvinnan kommer att få se en del som tillhör henne men som hon inte riktigt tänkt på eller varit medveten om...
TACK så otroligt mycket för alla gratulationer idag. Från familj och vänner!!
Ni är bäst allihopa!!
// Den lilla flickan.. :-)
Du skriver så jag får tårar i ögonen... det är så otroligt fantastiskt att både du och jag har mammor som en gång gav oss möjligheten att få ett bättre liv än de hade att erbjuda. Ett liv som kanske inte blev som vi tänkt oss i allt, men väldigt bra ändå. Nu när vi är mammor själva förstår vi hur det måste ha känts att lämna bort sitt eget kött och blod, sitt älskade barn, utan att veta var det hamnar, utan att bara tro att det får det bättre. Starkt gjort! Nu kanske du kommer att få träffa henne , den starka kvinnan som är en del av dig som gav dig ett bättre liv. Jag unnar dig allt på denna resa, och jag vill gärna träffa dig oxå innan du åker... hoppas du med vill... Och jag skulle oxå vilja göra denna resa och hoppas jag har möjlighet en dag. Kram
SvaraRaderaJag är inte så snabb att se kommentarerna ser jag nu! :-/
SvaraRaderaMen ja, du har rätt i att vi har haft starka mammor som gav oss chansen att få ett bättre liv.
Jo, jag hör av mig innan jag far. Eller kommer in på en fika har jag tänkt.. :-)