Slösat bort min tid!

Ja precis så känns det!!
Jag har i början av våran tid här gått och mått halvdåligt, längtat hem, saknar familj och vänner. Undrat vad jag gör här... För mig tog det nästan 3-4 veckor att komma till rätta. Flera sa åt mig att njuta.. MEN jag kunde inte det, hur gärna jag än ville!! Jag var nog faktiskt inte helt redo för det här.. Det var dessutom något som inte kunde stressas fram, det var tvunget att komma i min takt. Jag var SJÄLV tvungen att känna att jag var redo.
Att planera en sån här resa brukar ta flera år, för mig tog det knappt sex månader! Det är kort tid, kort tid för något jag tänkt i stort sett hela mitt liv på. Som sagt, jag var inte redo. Det kände jag redan när jag kom hit ( och förmodligen innan jag for också. Därför jag var som jag var innan). Men det var ju liksom försent att ändra sig då. Jag var ju redan på plats!


NU har jag landat, jag känner mig "hemma" här. Så pass att jag känner en stor sorg att åka härifrån. Det gör ont i hjärtat. Jag vill inte åka, jag vill vara kvar. Danne vill inte så vi kommer hem.
Att jobba som volontär har kanske varit helt rätt heller, barnen är söta, även Anahi när hon sover.. :-) Familjen vi bor hos är också bra, kanske inte helt vad jag förväntat mig eller trott hur en familj här i Ecuador skulle vara.. men vad visste jag. 


Det är knappt tre veckor kvar här. Det känns som att det är jättekort tid för allt jag ville göra, allt jag ville se. Fabian våran kontakt person kommer och hälsar på oss måndag. Har mailat honom om att avbryta själva dagisjobbet tidigare. Vi har saker vi vill se istället och saker jag har att göra........ Känns inte som att jag har tid att arbeta. Både Danne och jag vill se så mycket av landet när vi nu är här. 

Quito... Min stad!

Min högsta önskan nu innan jag far härifrån få reda på i vilken by jag är född i. Åka dit, sätta mig ner på något torg, bara sitta. 
Det är så konstigt allting.. I hela mitt liv har jag fått så många konstiga frågor om hur det är att vara adopterad. Om jag trivs? vad jag tycker om maten? Hur jag klarar kylan, vintern mm. Och särskilt den frågan om jag varit tillbaka till mitt hemland någon gång. Svaret har ju alltid varit Nej! Det har jag inte men en dag ska jag åka dit och jobba, känna av kulturen och människorna.
NU.. nu kan jag säga att jag har varit tillbaks!! Det slog mig på bussen häromdagen.. Nu är det inte bara en dröm, drömmen är verklighet. Det här kanske låter jättekonstigt för en del. Men ja det får ni ta... Det är så här det känns.. 


Att lämna landet kommer att bli jobbigt..... jag kommer att gråta åtskilliga tårar när planet lyfter. Trodde aldrig jag skulle känna så här mycket för ett land som jag gör. Men det gör jag.. Jag kommer att ta med många minnen hem och jag kommer att lämna en del av mig kvar här........ 


Förlåt för mitt något osammanhängande inlägg men kl är 12 här nu på natten och jag kan inte sova. Tänker i vanlig ordning för mycket.... 


..... Chao....


Ps. Hur många tänker nu.. "Jag visste att hon skulle känna så här?!?"... :-)