Vill jag verkligen hem??

Japp där kom det.. Frågan om jag verkligen vill hem eller inte...
Svaret är Nej, det vill jag inte helt... Jag trivs här och hade velat stanna i några veckor till. Åkt omkring i landet och sett mig omkring. 
Hade också velat ha egen lägenhet.. det ligger inte helt för mig att bo riktigt så här. Jag är för enstörig för det, samtidigt är det kul också mellan varven. Hon har rolig humor Carmen och berättar saker så roligt. 

Souvenirbild från Teleférico

MEN.. vi kommer att komma hem när vi ska. (Lilla mamma ska inte bli orolig för att vi inte kommer hem) Danne vill hem, hade han också velat stanna längre hade jag gjort ett försök med det men näe.. han vill hem. Så då far vi hem.


Pratade lite med Jenny idag på msn.. om skillnaderna länderna emellan. Det är många men särskilt en grej har jag tänkt på flera ggr. Det här med trafiken..Vid trafiklysena inne i Quito (har bara sett det där) kommer det fram barn som visar sina tricks för bilisterna och går sen och får nån liten slant av de som är snälla nog och ge dessa barn pengar. På eftermiddagen/kvällarna är det tonåringar som jonglerar med eld mm. 
Såg också en annan grej som satte sig i mitt huvudet. det var en mamma som gick och sålde saker mellan bilköerna. Det var en refug mellan filerna och där lekte hennes lilla barn. Nedanför refugen, alltså i körbanan alldeles vid kanten. Barnet var nog inte mer än 1 1/2-2 år........ Hemskt.......


Vi pratade också om det här med hur jag ser ut. Eller snarare VI ser ut.. Hemma i Sverige kan folk titta på mig för att jag är mörk och folk inte gillar mörka helt enkelt eller för att jag ser "exotisk" ut.. Och till ock med bli brydd över att jag kan svenska.. Här tittar ingen på oss!! Ingen lägger märke till oss, vi är en i mängden.. OM vi inte börjar prata förstås då tittar folk och då vi har våra regnjackor har jag märkt. Det är tydligen inte så vanligt att ha såna här. Jag känner mig också rätt lång här. Det är många jag får titta ner på och det är inte en helt vanlig känsla då jag oftast får titta flera meter uppåt ibland.. haha.. 
Det är en bra känsla, att se ut som alla andra, men samtidigt är det så "fel" också..
Särskilt med tanke på språket. Kommer prata engelska när jag kommer hem.. haha


Hur går det med Danne och mig då.. Ja just nu är vi inne i nån liten "irritera oss på varann period" Han stör sig och fräser så fort jag säger nått och jag detsamma. Det är jobbigt att bo så här tätt inpå varann det ska medges. ÄNDÅ skulle jag aldrig velat göra det här utan honom. No way!! Han är ett roligt sällskap som är lugn när jag freakar ur, särskilt då plånboken försvann... Han har ett otroligt bra lokalsinne som jag bör lyssna på mer för han har oftast alltid rätt.
Jag är otroligt glad att han är med, hade känt mig ännu mera ensam annars och det hade inte alls känts rätt. Tror också att han efter att vi kommit hem och han fått smälta allt ändå uppskattar att ha fått sett det land som jag är född i. Han kanske också får en längtan hit som jag har.. Jag hoppas på det iaf.. att jag inte förstört honom för livet... 


Jag kommer att komma tillbaks hit.. någon dag förr eller senare. Satt och funderade att vart femte år ska jag åka tillbaks hit...
Usch.. jag vill inte fara hem.. det känns som att jag lämnar en bit av mig kvar här. Samtidigt tar jag med mig många minnen härifrån också.. och en stark längtan tillbaks..
Tänk va.. så orolig och upp och ner jag var innan jag for och de första veckorna.. Och nu.. Nu vill jag nästan inte hem. Jag vet iaf en som skrattar gott åt mig nu som sa åt mig att inte oroa mig. Jag kommer att lösa eventuella problem jag utsätts för. Och han hade ju rätt.. Jag har ju gjort det!!


Jag måste ta massa mera kort.. Så jag har och kan drömma mig tillbaks när längtar blir för stor..


Sov gott där hemma och glöm inte spaden.. det verkar bli oväder...!