Fokus på rätt saker i livet...

De senaste dagarna har varit konstiga,.. eller ja, jag vet inte hur jag ska förklara det. 

Det har iaf fått mig att fundera på vad som är viktigt här i livet.

Min väns brors barndomskompis är försvunnen och har så varit sen den 4:e mars. Det har startats  en Facebookgrupp, hemsida, visats inslag i tv 3:s program Efterlyst.. 

Jag ser hur det här påverkar min vän och jag förstår hennes oro, hjälplöshet. jag skulle vilja hjälpa till mer men jag vet inte hur. 

Mina tankar går till hans familj.. Hur fruktansvärt är inte detta för dom.?? Jag kan ju bara tänka mig hur jag skulle känna om det här drabbade mig?? Eller näe.. jag vill helst inte det. Tanken är för fruktansvärd.. Som jag skrev i ett tidigare inlägg. Saker sker, men det drabbar inte mig.. Det är så avlägset, nått annat land, stad.. mm.. Nu har det inte drabbat mig men en jag känner.. Och som sagt.. det får mig att tänka efter. 

Hur är vi mot dom som finns i vår närhet? 

Visar vi tillräckligt med uppskattning? 

Tar vi hand om varann?

Visar vi att vänner/familj betyder nått för oss? Att dom är en del av våra liv som ger oss mening?

Jag kan bara tala för mig själv och NEJ.. jag visar det inte!! Jag är sjukt dålig på det.. 

Illiniza = Tvilling

Har fått höra mer än en gång att jag är kall och hård... Jag vet inte om det är så. Naturligtvis har vi alla en gräns och det är väl då jag kommer till den jag blir kall, hård och "inte bryr mig" som mitt bättre samvete sa till mig häromdagen. En som känner mig och som kan säga det åt mig och som inte är rädd för att säga det heller. Uppskattar honom mycket, honom jag pratar med när min hjärna kutar iväg åt nått konstigt håll. Han talar mig tillrätta och jag lyssnar faktiskt!

Jag säger inte att man ska kuta i motvind.. har man blivit sårad för många gånger och illa behandlad.. Ja då försvinner ju till slut tålamod, ork och engagemang. Det är då det får vara för min del. Då man frågar sig om relationen är "värd besväret"... Ibland kommer man fram till att det inte är det. Och kommer man fram till motsatsen då får man göra nått åt det. På ett eller annat sätt.. även fast det kan knäcka stoltheten en smula..

Men jag skulle vilja att alla visar uppskattning inför varann, visar att människor betyder nått för varann.. Visa ödmjukhet inför varann..  

Att människor uppskattar det man faktiskt har här.. både materiellt och med relationer...

Resan har också medfört att jag har fått en annan sorts tacksamhet för vad jag har..

Tro mig eller ej.. men det slår mig varje gång jag sätter igång duschen t ex.. "Vilken stråle det är och vattnet är varmt!!!".. Jag tänkte på det senast i morse då jag kom på mig själv med att le då jag satte igång kranen. 
Och jag är tacksam för det vänner som ställt och ställer upp för mig. Som jag vet finns där oavsett på vilket humör jag är på .. 

Jag hoppas verkligen att Charlie kommer tillrätta och jag hoppas verkligen att han är i livet. Jag tänker på hans anhöriga, flickvän och vänner... Jag hoppas HOPPAS SÅ att det här slutar lyckligt!!

KRAM på er!!

Ps.. Måste nog knäcka min egen stolthet.. någon dag framöver.. Man ska ju leva som man lär... :-)