Mitt hjärta kom inte med mig tillbaks till Sverige!

Det är så det känns å tro mig det är en sjukt skum och konstig känsla.


Jag har nu fått komma hem till min egen lägenhet efter två veckor hos mamma och pappa och vänner som förbarmat sig över en hemlös och rastlös själ.. TACK SNÄLLA NI FÖR ATT NI STÄLLT UPP FÖR MIG!!!


Den lättnadskänslan jag trodde jag skulle få nu när jag kom hem har inte infunnit sig. Visst har jag varit glad över att äntligen vara hemma igen. En nära vän har varit här ikväll, vi har ätit tacos och haft jättemysigt och trevligt. När jag kom hem (jag hade skjutsat min hyresgäst till hennes nya lägenhet) hade han redan börjat fixat i ordning här lite.. såå snällt och gulligt !! :-)

Quito

Satt och bara tittade rakt fram ibland, jag försvinner känns det som. Det är så definitivt slut nu. "Äventyret", Mitt Livs Resa är slut och det gör så ont.
Mitt hjärta blev kvar där, det tog inte samma plan som mig hem. Jag trodde inte att man kunde älska ett land men tro mig det kan man.
HUR kan man känna sig så splittrad efter bara två månader borta? 
Hur kan man bli så påverkad av ett land?
Jag trodde det aldrig, kunde inte i min vildaste fantasi tro att jag skulle känna så här. 


Jag undrar också när mitt hjärta tänker ta ett plan hit till Sverige eller om det alltid kommer att vara kvar där. Eller en bit av det iaf..
Jag kan förstå att det här kan verka dramatiskt och konstigt, men ja, det är så här det blev för mig, det är så här jag känner.

Vi har lyssnat på musik som jag lyssnade mycket på innan jag for och då vi var där och den låten då jag satt på bussen och bestämde mig för att nu fick jag sluta att må dåligt och börja ta vara på tiden där istället. Det var från Tumbaco efter "farliga bron"... Det är väl det jag får bestämma mig för nu också. Att landa, ta vara på allt jag sett och varit med om. Faktiskt sätta mig ner, titta genom alla korten, se det vi filmat, läsa igenom hela bloggen, känna efter hur det var. Som någon sa, ta fram stora näsduken och sätta mig en helg och bara gå igenom allt. Smälta, det är ju först nu jag egentligen kommer hem. Hem till det som är mitt men som inte helt känns som hemma längre.


När jag for hem efter att skjutsat hem hyresgästen hade jag så många känslor i mig. Glad att få komma till min lgh igen, ledsen över att allt är över nu, rädd för att komma in i vardagslunken, rädd för att glömma bort hur andra har det. Att glömma bort mitt ursprung. Jag tror inte att jag gör det men det är en rädsla jag har.

En vacker dag kommer jag att få positiva eller negativa besked om min mor eller de två syskon jag vet att jag har. Förstår ni?? Någonstans där har jag min släkt, min familj?! 
Några jag så gärna vill träffa någon gång i mitt liv, några jag så gärna vill ha någon form av relation till.. Några som faktiskt är mitt kött och blod. Har nog inte tänkt så mkt på det här viset när det gäller familj och syskon förut. Jag har absolut inte glömt bort mina föräldrar här eller så. Tro inte det.. Men jag är ju rätt olik dom.. ;-) Tänk att få se mina drag hos en annan kvinna som är min mor!! Hur skumt skulle inte det vara?!?


Vad många funderingar jag har... men ni vet vid det här laget att jag har varit personlig i mina inlägg och kommer så att förbli. Det får ni köpa eller sluta läsa bloggen.. :-)


Ha det bra alla!
Chao