Vänner!

Vänner är det bästa som finns!!
Jag vet vilka som är mina riktiga vänner och som alltid ställer upp och finns där för mig. Jag älskar dom alla för det! Ingen nämnd och ingen glömd!..

Rosor från Otavalo :-)

Tyvärr går mitt humör ut över vissa.. förhoppningsvis kan dom ta det. Jag säger inte att det är ursäkt.. men en förklaring i varför jag beter mig som jag gör ibland. Frustrationen går överstyr så att säga.


Den här resan har vänt upp och ner på hela mitt liv. Både innan,under och nu efter att jag kommit hem. Som jag skrivit förut, jag känner mig inte hemma här på samma sätt. Sverige är inte längre helt och hållet mitt hem. Jag skulle vilja åka tillbaks imorgon bara för att få se allt en gång till. Naturen, människorna, känna samhörigheten med de som ser ut som jag.  
Det kan vara skitsvårt att förstå och jag själv förstår det inte. 
Men jag undrar vad jag gör här? 
Jag har mitt hem, mina vänner och min familj men det är ändå nått som fattas. Nått som gör mig tom och rastlös. Jag försöker ta tag i mitt liv och tänka bort allt men det är svårt när hjärtat och hjärnan inte är helt på plats.


I helgen jobbade jag första gången. Det var riktigt kul och jag har saknat alla jag jobbar med. Det är ett sjukt roligt gäng måste jag säga. Det gör mig glad att dom var glada att jag var tillbaks.. förutom en som jag mutade med godis nästa dag.. haha..  Det underlättar att jobba, då får man nått annat att tänka på. Jag hoppas att det blir mer jobb framöver för mig. Då har jag nått att göra på helgerna iaf. Snart kommer även Danne hem, hoppas också att det blir bättre. Annars.. har nån något tips på hur jag ska få det här att funka. Trots all den saknad jag har i hjärtat.
En gäst kom fram och bad om ursäkt för att hon inte skrivit några kommentarer här.. det är helt oki. De kommentarer jag fått och mail mm.. det har hjälpt mig oerhört då vi var där och då jag hade sjuk hemlängtan. Hon tyckte jag skulle skriva en bok! haha.. Hon gav mig mycket bra feedback som jag blev riktigt glad för... Tack till dig S! :-)


Fick mail från Carmen som gjorde mig riktigt glad och samtidigt ledsen. Vill inte skriva om det här.. jag kanske gör det sen. Vi kom varann kanske in så nära därborta ändå känns det som att hon är som en syster för mig eller en i min familj, den familj jag har därborta och som betyder mycket för mig. En som jag vill hjälpa så mycket jag kan. Vi tänkte lika och hade samma typ av funderingar i mycket.
Jag längtar SÅ mycket tills nästa gång jag får träffa dom alla igen!


MEN jag måste lära mig att gå vidare!! men HUR!!!
Please help me?!?


Chao!