Jag vet att några av er undrar hur jag kommer att göra.. Om jag kommer att söka reda på min mor eller inte.
Jag har nu kommit fram till att jag inte kommer att göra det. Det kanske verkar konstigt med tanke på att jag faktiskt har alla möjligheter i världen då jag är på plats. Men nej, det känns inte rätt för mig, jag vill inget veta just nu. Jag tror inte att jag i dagsläget är redo för det och det är väl något jag känt på mig hela tiden, att jag inte är helt redo. Jag kan ibland titta på indiankvinnor och fundera om det kan vara min mor eller någon släkting och bara den tanken skrämmer mig. Jag vill inget veta om hur jag skulle haft det här..
Det skrämmer mig också att om jag träffar henne, att hon blir, vad ska man säga.. hittar inte rätt ord. Men att här kommer jag, rik och ska visa upp hur bra det gått för mig och att jag gör "ner" hennes liv.. Kanske svårt att förstå ... svårt att beskriva. Jag tror nog hon blir glad för att jag har fått ett bra liv och inget jag ska skämmas för så.. Men det skulle kännas som att jag på något sätt förolämpar hennes liv..
Jag vet att jag kommer att komma tillbaka hit någon dag. Då kanske jag är mer redo för att försöka leta reda på henne. Men just nu känns det inte så. Jag kommer att försöka träffa den här kvinnan från Adoptionscentrum ändå. Hon ska få kolla igenom mina papper och ev se om det finns någon födelseattest på mig eller så. Som visar i vilken by jag är född i, det är jag mer nyfiken på att få veta något om. Och vem vet... lyckas jag få veta det då KANSKE jag letar vidare.... kanske...
Det här är ett beslut som känns bra för mig och det är ändå det som är viktigast.. :-) Och jag tror inte jag kommer att ångra mig då jag kommer hem. Landet finns ju kvar om man säger så. :-)
Bara för att jag inte letar något nu innebär ju inte det att loppet är kört ..
Chao...
Ps.. Har sovit och varit ruggigt trött i ett par dagar. Tror det beror lite på att jag delvis känt mig lite krasslig och för att när vi träffar folk då koncentrerar jag mig hela tiden för att försöka förstå vad dom säger.. det kanske tar på krafterna.. :-)
Självklart så måste du ju göra det som känns bäst för dig. Det är bra tycker jag att du inte gör det BARA för att du råkar vara på plats, som ett måste nästan. En sån här grej ska kännas helt rätt för att du ska kunna ta in det på rätt sätt =) Som du säger, landet ligger ju kvar. Chansen kommer igen om det är meningen...=) Du tänker klokt tycker jag, ta det som det kommer och känn efter eftersom hur du vill göra =) Kram
SvaraRadera